För fan skärp dig nu, sa
ishockeytränaren till
pojken vars pappa
alldeles nyligen hade
begått självmord.
Man måste tänka positivt
och optimistiskt i alla lägen,
sluta skyll på omständigheterna!
Stark och glad ska människan vara!
Ta dig i kragen och ryck upp dig!
Hur skulle det vara om hela
samhället gick omkring och
kände sig svaga och var ledsna?
Den spinkige lille pojkens
psykiska ohälsa förvärrades
för varje år, hans hårdföre
styvpappa mobbade honom
utstuderat och metodiskt.
Han var även mobbad i skolan.
Till slut så kom det oerhörda
psykotiska sammanbrottet
och hans omgivning fattade
ingenting och tänkte att
pojken bara gjorde sig till.
Hans djupt dysfunktionella
och skenheliga familj tyckte att
pojken skulle skärpa till sig och
bli som folk och sluta gnälla för
de hade minsann gått igenom
mycket värre problem och kriser!
På den surrealistiskt mardrömslika psykiatriska kliniken där doktorerna
bara nonchalerade honom med sina
förträffliga hånleenden och
pumpade honom full med
hibernal tills han var en zombie.
På en permission slängde han
sig framför ett godståg.
Familjen spelade förkrossade
på begravningen och prästen
var hög på valium och vodka
som den djävulsdyrkare han var.
Pojkens gamla ishockeytränare
satt och muttrade för sig själv,
att slänga sig framför ett tåg
är väl ingenting, jag har hört
om mycket värre saker, och
den här pinsamme pojken
var bara en feg liten mes.
Vad i fridens namn har de
gjort med dig undrade en
ängel i himmelriket varpå
pojken kastade sig i ängelns
famn och grät länge och ymnigt.
Hans tre kontaktpersoner kom,
David Bowie, Janis Joplin, och
Lou Reed och de gick på
rockfestival tillsammans
glada i hågen. Livet blev så
himla bra för den spinkige
lille pojken och änglarna
avgudade honom och han
fick bo hos Selma Lagerlöf
där han fick så mycket
kärlek så att han storknade.