så länge jag kan minnas
har badkar
aldrig varit min grej

vattnet har alltid varit för varmt,
jag för kall

precis som med närhet
och så mycket annat
tycks kroppstemperaturen min
sakna autopilot,

ha svårt att anpassa sig


amfetamin,
tunna hopdragna blodkärl
gömda bakom lager,
lager ärrbildningar

svaghet,
oregelbundna hjärtslag

oförmågan att hitta
en temperatur som är ens
i närheten av lagom

smakar det så kostar det


orkar inte stå,
kapitulerar
för grumligt vattnet

samtidigt avfyrar
duschmunstycket heta,
heta strålar

plötsligt sväller
svalget där långt nere
i halsgropen

kemiska tårar,
på återseende


slappnar av,
fylls av lättnad
men aldrig

aldrig i mer
än en minut

ett smärtande välbehag
och likstela fingrar
domnar men sticker

tillfälligt tinas
blodet upp,
fryser men bränns

när kokhett
kranvatten träffar
obotlig gåshud

sensorisk chock,
extern distraktion


interoceptorer
i förvirring

slipper känna efter
i fyra-fem
sekunder ungefär

å helvete! jag minns!

upptäckten stör
men hur som helst

minns jag

att det är en förmåga
som även jag besitter


haken:
den upphör så fort
jag lämnar ditt bröst