När smärtan är som starkast
borde kärleken bara som allra
närmast.Barndomens chock
av att bli.övergiven och bortglömd,
ett bottenlöst mörker att drunkna
i och ljudet av mammas galna
och gränslösa positivism och
en optimistism och framtidstro
som skär som knivar i det lilla
som återstår av jaget och känslan
av att existera i ett vettigt socialt
sammanhang. Man marinerar sin
skräck och ångest med hårdrock
och hoppas att allt ska ordna sig.
Gud verkar inte bry sig nämnvärt.
Vem bryr sig överhuvudtaget?
Man är ett mycket förvirrat barn
som inte kan försvara sig mot
omgivningens godtycke och svek
och det gäller att verka vara helt
oberörd och välmående för annars
så blir man inte älskad och accepterad.
Ens pappa begick självmord för två
månader sen men det tillhör det
förgångna och man ska vara i nuet
och se fram emot en härlig framtid.
De bruna tapeterna i ens lilla pojkrum
talar till en om skräck och undergång.
Mamma är så euforiskt glad för hon
har träffat en ny pojkvän som redan
har flyttat in hux flux, hur gick det till?
Mentalsjukhusstämningen ligger som
en blöt filt över livet, man sitter i skogen
och sniffar kontaktlim och lyssnar på
Deep Purple och Led Zeppelin för att
döva känslan av den sjuka surrealismen
och hela havet som stormar i huvudet.
Nya styvpappan är en hårdför jävel som
utövar svart pedagogik mot ens bräckliga pojksjäl som redan är överkörd, slutkörd,
väck. Man är elva år gammal i juli 1976
och man har lärt sig att stänga av, förtränga, kapsla in, och locket när verkligheten är för brutal och grotesk. Det är hett och knastertorrt i markerna och man tänder eld på skogen
tillsammans med en polare så någonting
radikalt äntligen händer. 84 hektar brinner
ned och gömmer sig i cykelrummet och
sniffar bensin och thinner för man orkar
inte vara här och nu. Storasyskonen kommer
på besök. De är lika sjuka de och kvittrar euforisk och vad skönt att se att du mår så
pass bra och det kommer säkert att bli ännu bättre. En demon har fått ett stadigt grepp och kontroll över en och situationen och det är styvpappan som beter sig som att han var min riktiga pappa och som att han alltid har bott hemma hos oss. Jag ligger i en krampartad fosterställning i garderoben på nätterna med panikångest och tendenser till gränspsykos.
Man måste försöka vara stark och glad så att man har förtjänat att bli omtyckt, älskad, och respekterad. Man är uppe och kräks på nätterna. Posttraumatiskt, psykosomatiskt. Inget som helst stöd och hjälp fick man när pappa hade begått självmord. Absolut noll krishantering och sorgeprocess. Man måste göra sig tuff, hård, stark, och osårbar, cool med en hög självkänsla. Hög på mammas stesolid och vodka går man omkring naken i den ljumma sommarnatten. Man svävar flummigt fram i det prydliga och idylliska radhusområdet och man vet att man är kung och mår så jävla bra. Pappa är inte död. Han bor i Sydamerika och kommer snart hem. Kungen och den vackra Drottningen har ett storståtligt bröllop och man vet att man skulle platsa där, att man bara har råkat hamna fel i tillvaron. Ont i magen, varför har man nästan alltid ont i magen? Mamma är så lycklig och underbart euforisk. Kompisarnas föräldrar är så himla annorlunda. Riktiga människor som man kan lita på fullt ut och ty sig till. Om 10 år så är man fullt ut schizofrent psykotisk, men det vet man inte nu då man med några tjejer och killar sitter i cykelrummet och sniffar kontaktlim och lyssnar på ABBA och drömmer sig bort till en helt annan dimension där man är älskad, sedd, och förstådd. Hårdrockgruppen KISS är det som gäller och man tapetserar väggerna med affischer ur tidningen Poster. Man tror ibland att man mår bra och känner sig som en i gänget. Man vill ju bara vara en normal pojke som idrottar och dejtar flickvännen. Styvpappan är omväxlande en demon och en socialt generös ängel. Hans son omkom i en trafikolycka för två år sen. Man blir starkt euforisk av att stänga av och förtränga. Det är nästan lika bra som kontaktlim. Mamma befinner sig i en annan värld och man känner inte igen henne. Hon är för glad. Vi bränner ned en annan skog vilket känns bara underbart. Vi lånar ena bilen och är ute på landet och kör. Man har fyllt 13 år och befinner sig i ett oerhört och obeskrivligt tillstånd. Vi stjäl pengar och sniffar ladd i cykelrummet och lyssnar på Blondie. Plötsliga attacker av att inte ha en aning om vem man är. Panikångest och skräck. Mamma är så lycklig när hon står vid spisen och lagar mat. Vi tänder eld på skolan som brinner ned till grunden. Ingen misstänker oss lyckade och välmående idrottskillar. Kärlekslösheten som ligger i luften som en surrealistisk film som aldrig tar slut. En man i ett arkitektoniskt omänskligt  miljonprogrambostadsområde ett par kilometer bort sågar av huvudet på någon och går och visar det för folk i en plastpåse. Man har en flickvän som runkar av en och det är en kick och en drog men inte alls någon kärlek. Man känner sig konstig i huvudet men det är bara att köra på till 100 %. Man kör hårt som Björn Borg och Ingemar Stenmark och man utplånar sitt sanna jag. Man är kung. Vi tänder eld på tre bilar en natt på parkeringen. Härligt. Vi stjäl mat på ICA Renommé i Haga Centrum och säljer till restauranger. Oskyldiga som lamm låter vi oss konfirmera oss. Vi är 15 år gamla och livet snurrar på alldeles utmärkt. Panikångest, gränspsykos i fosterställning. Man är bipolär manisk utan att veta om det. Vilka är individerna som går omkring som att de faktiskt skulle bo här. Ja just det är ju mamman och styvpappan. Känner vi varandra? Vi sitter i cykelrummet och injicerar amfetamin för första gången och lyssnar på The Police. Storasyskonen kommer på besök och det är så festligt och högtidligt. Styvpappan har placerat ett sydamerikanskt förkrympt människohuvud i byrån i min garderob och det är ju helt normalt och OK. Mamma är så uppsluppen och glad. Allting är toppen. Blandningen morfin och ladd är så underbar. Man är bäst i basketbollaget och har flickornas hungriga blickar på sig. Hunger är vi människor, ingenting annat. Vi bränner bilar varje natt över hela stan i ett fantastiskt rus. När man är 17 år gammal så förvärras gränspsykosen och panikångesten och man klarar inte av gymnasiet och blir en hemmasittare. Styvpappan ska ge mig ett kok stryk men jag dunkar ned honom med mitt basebollträ vilket renderar i att han flyttar. Hög på stesolid, amfetamin, och vodka drömmer man sig bort till tonerna av The Cure och Joy Division. Efter en fest så tar man mammas bil för att köra ihjäl sig. Bilen får sladd och man undkommer oskadad. I en tsunami av skam och skuldsättning ligger man och tar emot sin familjs hat. De vill ha med en till psykiatrin men själv så anser man sig vara frisk. Man lyssnar på Syd Barrett hög på rohypnol och rödvin. Mamma är tyst i två veckor för att straffa en. När hon är på jobbet en natt så tänder man eld på lägenheten som brinner ned. Sen ringer man sin utslagna vän Sussi som är en prostituerad, psykiskt instabil hemlös knarkare. Hon är den finaste människan man känner och man ses i cykelrummet. Vi sätter på Pink Floyd The Dark Side Of The Moon och tar varsin kraftig överdos heroin och flyter sakta in i döden.