En ensam ö,
en dröm, kanske,
som flyter i det stilla havets dämpade glans.
Dimman, som en osäker hemlighet,
slukar saltstänkta klippor
och tiden – den dröjer kvar,
om den nu vågar.

I vattnets spegel
dansar fragment av blått och grått,
som om ön andades i en tyst, tveksam elegans.
Varje våg rör sig långsamt,
en drömsk puls
av en värld som knappt vågar tala.

Här, där landskapet möter horisonten,
smälter svaga ljus
och glidande skuggor samman
i en oändlig, oviss dans –
en plats där allt är tvivelaktigt,
och vinden bär spår av tidlöshet
med minnen som kanske aldrig försvinner,
en ensamhet som viskar ordet, tveksamhet.

I havets tysta famn
finner ön sin plats, om den kan,
en plats där allt flyter
och varje droppe bär en oklar hemlighet,
där stillheten är ett evigt sus
av det förgängliga, det eviga –
en dröm som, kanske, aldrig riktigt dör.