Fronten mot Horisonten

Jag står vid klippans kant, under mig slåss vågorna
Om allt bara förblev bekant, på flykt från plågorna

Jag vill inte falla, men å den änglalika horisonten
Vågorna vid fronten svalla
De säger avundsjuka är fult, men hur kan de förstå, varje meter jag behöver gå, varje smärtsam tår

Men nu när du inte förstår, kan du inte försöka förbli än då
Jag skulle behöva någon vid min sida, som med mig hela vägen rida
Som aldrig skall överge mig, aldrig mot ondskan skulle ge med sig

Jag behövde någon där och då, men jag fick själv stå, på fronten fick jag möta vågorna slå
Det fortsatte in på kvällen, då blod fyllde tårarna, då smärta blev till plåga

Jag fick själv våga, utan min klippa att luta mig mot

Drömde mig bort mot den mjuka dagen, då solstrålarna lekte på pärlsponts taket

Efter varje vågslag lämnades jag stirrande kvar mot horisontens änglalika ljus
Mellan oss breder sig ett stormigt hav ut, själv kan jag inte klara det

Så varför inte stå kvar, för en sista vals i solens ljus, våra bara fötter mot det svala gräset, fyllda av värmens rus

Din värme mot min hud, utan dig jag står inte ut

Så stå bredvid mig nu, min klippa, rädda mig från de kalla vågorna och möt mig i horisontens ljus.