vid midnatt
jag gick ner till sjön
stjärnlös natt välvde sig
över grantopparna
vattnet var svart som olja
det vida blanka ögat
låg vänt mot nattens stillhet
jag steg ner i sjön
mina fötter pressades ner
i den slammiga bottnen
och tiden var nog
långsammare än ett urberg 
där fanns en bläckfisk
som simmade vid mina ben
jag stack ut handen
och den slingrade sig runt armen
den såg på mig, den hade nästan
gudlika ögon, svarta opaler
öppna och inåtvända på
samma gång
jag tror att det var bläckfiskens tid
den kramade min arm så skönt
och natten brusade och rasslade
i de väldiga granarna intill sjön
en tentakel trängde ner i min hals
och befruktade mig med
viol och lindblommor
och musik
och min död var sällsam
som ett konststycke
vackra fjäderlätta toner
av bläckfiskliknande entiteter
lyste i min hjärna
och min kropp fylldes
av bläckfiskänglar
och demoner
och min död vad alldeles lättsam
och sjungande viktlös
det var bläckfiskens tid   
ja, bläckfiskens tid var kommen
och skogen
var mörk och fridfull
och natten var
djupare än ett
fat olja
och bläckfiskarna
strömmade så viktlöst däri
i deras ögon lyste
den gamla världen
och alla människor bar
bläckfiskar över sina ansikten
och de var vackrare än gudar
ja, jag tror att de var vackrare än gudar