det finns ett eklektiskt, elektriskt slott
av villfarelser, och vi stiger in i det slottet
och våra gestalter smälter som heroin
över det vita stengolvet
och vi letar efter våra gestalter
på det vita stengolvet

och du är nog mitt heroin, av villfarelser
blått, som en eklektisk hjärna
svävar mitt i tomrummet
svävar mitt i stjärnsalen
omgiven av dansande eldkloner av dig

hetta/vitt i din närhet
och vi smälter som två statyer av heroin
över det vita stengolvet  
och vi är surrande kvantpartiklar av ljus
som leviterar över världarna

är du min droppe ekvilibrium
i en ocean av eter  
ditt pornografiska öga är vackrare
än stjärnsalarna i Andromeda

och min eklektiska, elektriska hjärna
brinner som en sjungande nebulosa
över de bortglömda gravarna i
afton