Jag begravde kärleken i exilen

Jag begravde kärleken i exilen, bland vindar och regn,
Och reste iväg, fylld av längtan, i tystnadens kalla sken.

Jag byggde tålamod av tårar, och formade ord av eld,
Men fann ingen väg som inte var ödslig och svår.

Mitt hjärta snubblade av smärta, min röst somnade i såret,
Jag svor att vandra bort, där inga hemligheter fanns kvar.

Men när jag gick, visste jag ej att saknaden följde mig,
Som en skugga av min själ, som en hemlighet som faller isär.

Kan exilen verkligen sudda ut minnen av en bortglömd tid?
Finns det plats i själen för ett sår som slocknat, men ändå brinner?

Jag är den vilsekomna... den älskande... den kastade på en väg,
Som bar mig en stund, men svek mig... och där ljuset dog.