-------Februarikatter

En kort sång ljuder från pinnen där
årets första flyttfågel slagit sig ner
Tonen ekar ut, ensam i skogen
och ingen svarar, för han är ju först
och han är butter över det, vafan
det är inte han som är tidig, det är
alla andra som är sena, de kommer
ångra sig, tänker han, när de kommer
hit om några veckor och alla bra pinnar
att sitta på är tagna, alla bra maskar,
uppätna. Han tänker det, där han huttrar
och han börjar precis sjunga igen när
två mjuka tassar och tio sylvassa klor slår
om hans kropp och skogen somnar om.
Det är inte morgon än, tycks den säga.

-------Februarisol
Solen är ett vitt hål på en grå himmel.
Vindarna luktar is, det finns inte en skugga någonstans
Ljuset är dovt, som i skymning.


------Februariminnen

Farmor håller flickan i hand. Pekar.
“Här låg en glasskiosk när jag var liten”
och flickan ser storögt in genom tomma
skyltfönster där inte ens skeletten av
en butik är kvar “Var då?” frågar hon,
och ser upp på farmor som skakar på huvudet.
“Den var här, mormor sa att det var
för kallt för glass men sen köpte hon
en till mig ändå” Farmor skrattar
och fortsätter “Hon sa: bor man här uppe
förtjänar man sommar varje chans man får
och vad är mer sommar än jordgubbsglass”

Farmor ser ner på flickan som ser tillbaka
och farmor får svindel för hon ser sin
mormors ögon där nere, när de för
hundra år sen gick på samma gata och
höll hand med någon som snart skulle lära
henne att jordgubb smakar bäst i februari

Hon får svindel för hon ser flickans
ögon när de om femtio, sextio år går här
och håller någon liten i hand och tiden är
plötsligt så väldigt oändlig och så väldigt kort
så farmor måste ta stöd, kysser flickan
på pannan och säger “kom, det finns en
pressbyrå bara runt hörnet” och flickans
glädje värmer henne som solen i juni.


----Stockholm i Februari

Stockholm vaknar som vanligt. Det är grått.
Han ser ner på isen under västerbron,
och den är i skärvor, han tänker, vafan,
det där måste.. det måste ju tagit
någon hela natten? bara igår
täckte isen fjärden som ett lock
nu är det som att någon gått med en
hammare, ett spätt, en jävla katapult
och krossat allt där nere. Han hör
hur fjärden sjunger i vinden, det låter
som sång från utomjordingar, från mjölby
från sånt som för honom är så långt borta
att det inte ens kan vara verkligt.

Zombies kryper över honom, de rör
sig i formation, alltid åt samma håll
och alltid med samma blick, odöda
eviga, tysta. Ensamma. De rör
sig men ser honom knappt, de bara
passerar, hela sina liv, de bara passerar
och han önskar att de kunde se honom
i ljuset av juni, i vindar av oktober.
Soluppgångar i maj. Hans bästa
sida, det vet alla, men de får honom
som han ser ut nu, yrvaken och jävlig.
Taggig. Han känner det så han drar
en filt av dimma, ett nollgradigt regn
över sig och sjunker ner, han ska just
somna om när han hör en liten
flicka fråga sin farmor om hon kan
få en glass och varenda död vaknar till

de skrattar, de ser på varandra och
de håller upp dörrar, de låter nån
passera före i kön fast det är deras
tur för de har sol i ansiktet nu, för de
ser att alla andra kämpat sig igenom
det här mörkret också och om de ska
ha ljus så är det något de får fixa själva
och riddarfjärden sjunger nu, för full
hals, det låter som något man kan
tänka sig att änglar dansar till, som
rosa och guld i utbrunnen aska, som
en gemenskap där alla är ensamma.

Stockholm andas en stund, på västerbron
kanske, eller nån annanstans, och februari
ställer sig bredvid. Ingen av de säger
något alls till den andra, men de står
ändå där en stund. Tillsammans.