det är först när jag inte längre älskar dig som jag börjar skriva kärleksdikter om oss;
det är i backspegeln som jag får syn på det vackra
och kan klä det i ord och tacksamhet,
det är först då som jag kan förlåta dig och förstå.
det är vemodigt och sorgligt ironiskt förstås
och jag spiller salta tårar över vår enfald,
men det finns något fint i det också;
att du finns i universum
och att jag finns i universum
vi är två obetydliga stjärnor i världsalltet,
men vi har sett varandra
och älskat varandra.
på något sätt är mitt spektra förändrat av dig för alltid.
ja det tog slut, men vi finns ju kvar,
i varsin avkrok av himlavalvet skiner vi,
och det räcker så