Att bli kär i dig är som att stiga in i en värld
som ingen före oss ritat ut,
en plats där tiden saknar fäste
och allt känns som det alltid var menat att vara.

Det är hur din hand snuddar vid min,
inte av en slump, inte av vana,
utan som om universum själv
vävt ihop våra trådar i smyg.

Det är tystnaden mellan oss
som sjunger högre än ord,
ögonblicken där allting stannar,
och ingenting utanför oss två
spelar någon roll.

Det är hur natten känns mjukare
när du viskar mitt namn,
hur mörkret inte längre skrämmer mig
för att du är där.

Det är hur dina andetag
blandar sig med mina
och skapar en rytm
som känns som hemma.

Hur dina ögon ser igenom mig,
förbi alla murar,
genom alla år av ensamhet,
och jag låter dig—
jag vill att du ska se.

Det är varje gång jag inser
att jag inte längre behöver leta,
att jag inte längre är på väg någonstans,
för att du är mitt slut, min början,
min plats i världen.

Och det handlar inte om stora gester
eller storslagna ord.
Det handlar om att vara där,
att dela stilla stunder,
att låta våra andetag vara de enda ljuden
i en värld som känns så rätt
när du är i den.

Att bli kär i någon det är att hitta hem,
och jag vet att jag har hittat mitt hem i dig