Du går på den ännu isiga trottoaren med din rollator när vi möts. "Jag hittar inte", säger du vilset och möter hoppfullt min blick. Där jag går i motsatt riktning stannar jag upp. Frågar dig var du är på väg, men det vet du inte. Ser att du håller ett papper i din ena hand och frågar om du kanske har något som visar adressen du ska till. Men handlingen visar sig vara från banken med pinkoden till ditt mastercard. Jag ger dig den åter med orden att det inte sa något om adressen du är på väg till. Tänker att en oärlig person kunde ha försökt lura dig nu.

Så får jag syn på ett papper som klistrats på sitsen på din rollator. Ett telefonnummer och namnet på ett boende, samma jag precis besökt. Jag pekar ut vägen och du går iväg. Men jag får dig inte ur tankarna, vänder mig om flera gånger och du ser så vilsen ut. Så jag skyndar efter dig och säger att jag följer med så jag vet att du kommer rätt. Vi slår så följe och jag tror du känner en lättnad. Efter att jag ringt på boendets porttelefon och försäkrats om att någon hämtar dig så lämnar jag dig där. Men flera gånger vänder jag mig om tills jag ser att du verkligen blir omhändertagen. Än idag tänker jag på dig ibland. Undrar hur du har det nu.