Det är svårt att artbestämma det vackra gråljuset,
veta var den har sitt ursprung.

Jag är alltid nyfiken på vad som finns inne i dimman.

Det mörka, halvt dolda och mystiska
har jag alltid varit intresserad av.

Skymningsljuset som bor i människors dunkla sinnen.

Det glättiga, ytliga och banala i öppet ljus
är helt ointressant för mig.

Ligger liksom inga hemligheter i det,
inget du kan finna ett mysterium i.

Ett sken från en ensam lyktstolpe i dimma,
en ensam pir som i dimman sträcker sig ut i älven.

En bro som försvinner in i dimman,
en ensam skogsväg som sveps bort
i dimman som kommer vandrande från dom öppna fälten.

En gråljusgryning.

Det okända som finns i och bortom dimman
och det ihåliga gråljuset.

Ett oupptäckt vackert mysterium,
ett dolt Shangri La,
eller en destruerad värld av farliga varelser som vill döda dig.

Som i andra änden av evigheten.

Som somliga tror att Gud uppfann.

Men evigheten, det vackra gråljuset,
dimman och alla mysterier fanns före Gud.