Den fullkomliga kärleken när ni som
barn brände ned er familjs hus.
För att äntligen bryta förbannelsen.
Era katastrofala föräldrars kapitulation.
Era toxiska föräldrar och tre stycken
barnsjälar som inte orkar längre.
Din och dina syskons jublande glädje.
Vanvården som ni hade utsatts för.
Det brinnande husets underbara förintelse.
Tre traumatiserade barn som av
samhället slussas vidare in i mörkret.
Personal på de olika hemmen
som inte har klivit över vuxenstrecket.
Som instängda fåglar i bur
klöser, biter, spottar och slår ni
och sätts i isoleringscell.
Det finns inte plats för kärlek
i det omänskliga samhället.
Tio år senare är du och dina olyckssyskon
hemlösa, knarkare, psykisk sjuk
och långt bestraffad på Kumla.
Mamma och pappa är hyllade akademiker
utan vare sig själ och hjärta som
ungås i de fina förljugna kretsarna.
De falska skratten som krossar glas
i de världsvana salongerna.
Du är hemlös och sover under en pressenning
i Varbergaskogen på väster i Örebro.
Du måste få tag på morgontjack.
Din pappa som utnyttjade dig sexuellt
under många år med mammas vetskap.
Mamma som gick på stesolid och rödvin
men som var en duktig skådespelare.
Pappa som blev invald i den Svenska Akademien. Steffe ska ha amfetamin hemma.
Du går i novembermörkret in bland
Oxhagens fascistiska arkitektur och
du vet att du är helt slut och borta.
Pappa är upphöjd till skyarna som poet.
Du kräks i en skräpkorg och Steffe
ger dig en lång varm kram
och rejält med amfetamin.
Du duschar för första gången på
en månad och tar på dig rena
kläder vilket får dig att känna dig
mindre utslagen och Steffe har
lagat indisk currygryta.
Ni lyssnar på Siouxsie and The Banshees
och drömmer er bort till andra världar.
Din mamma har hängt sig i källaren.
Pappa surfar på sin framgångsvåg.
med sin tvångsmässiga förnekelse.
Några oälskade barn sitter i cykelrummet
och sniffar kontaktlim och thinner.
Sverige är ett härligt land för de som mår bra.
I förrgår så begravdes en kvinna
från skjutningen på Campus Risbergska.
Hon var en mycket medmänsklig människa.
Hon var en människa som gjorde skillnad.
Modet att ursinnigt skrika rakt ut.
Modet att be någon om hjälp.
Modet att säga jag orkar inte.
Du ligger i Steffes famn och känner
dig äntligen som en älskad människa.
Steffe en sorts man som det inte
kryllar av, kärleksfull och förstående,
och du flyttar in hos honom så småningom.