Dialog: Eva-Lisa och Rumskamraten
Skall vi inte göra som jag sade?
Vad menar du?

Det vi pratade om i går. Sista chansen är i dag.
De kommer att efterlysa oss.

Än sen? Det är vackert här omkring. Jag är trött på att få höra om praktbyggnader och hjältestatyer. Jag vill göra mina egna upptäckter, vill inte du?
Nej, jag struntar i det.

Du kommer att ångra dig.
Det tror jag inte.

Eva-Lisa
Ända sedan vi kom hit har jag känt mig påpassad. ”Du måste se si, du måste se så, och tänk på att du inte får missa…” Et cetera, et cetera. De lovade oss semester, inte att bli vallade runt som en skock får. Hälften av gänget lyssnar inte ens på vad Hennes nåd säger, de vill bara ha något till sin vykortssamling för att kunna säga I was there.
Men jag vill ha minnen i hjärtat. Jag vill se någonting, känna någonting, vara någonstans där ingen annan i gruppen har varit. Se små saker, se stora saker, se saker som få andra tänker på. Och jag är rysligt leds på Hotellet med sin eviga standardfrukost! Har du någonsin smakat på bären i skogen, frukterna i träden, brödet som de säljer i butiken om hörnet? Har du någonsin köpt något gott från en inhemsk affär? Nej, för du har suttit med din näsa i turistbroschyren hela veckan. Där hittar du inget nytt, du kunde lika gärna ha gjort en sådan där virtuell resa, som det pratas om, istället.

Beskrivning av Hotellet
Byggåret är 1976, samma år som Huvudorten klassades som turistresort av de kunniga i branschen, researrangörer och andra. Sedan dess har huset renoverats inte mindre än fyra gånger, varav den sista skedde samtidigt med tillbyggnaden av annexet, en litet mer luxuös del än den ursprungliga. Foajén är rymlig, med en väl tilltagen reception och en lounge som har varit välmöblerad alltsedan verksamheten startade, vilket var våren 1977. Hotellet har en egen restaurang, en pool på taket och en mindre bar för nattsuddare. Antalet rum uppgår till fyrtiotvå i huvudbyggnaden och tio i annexet. Ägaren är en rik affärsman från trakten.

Beskrivning av Huvudorten
Ända fram till en bit in på sjuttiotalet var Huvudorten mer eller mindre en by, vars potential plötsligt upptäcktes av landets pionjärer, det vill säga företagarna. Området är i grunden naturskönt, med lummiga dalar, glesa ädellövskogar, och olivlundar. Landskapet genomskärs av ett vattendrag, som går i en vid båge runt kärnan förutom hamnen och en gång var kristallklart. Stranden nedanför Huvudorten är en klassisk playa, som dock är av mindre format och därför mest används av barnfamiljer.
Sedan turismen startade har Huvudorten utvecklats till stad. Byggnaderna har skjutit i höjden, alla typer av affärer och inrättningar har ökat markant i antal, och bilarnas antal har förstås också ökat, samtidigt som samhällspulsen har förhöjts i takt med utkomstmöjligheter och välstånd.
Vill man se mer av det gamla Huvudorten bör man bege sig till dess pittoreska utkanter bestående av äldre hus med stora trädgårdar. Där finner man också närhet till orörd natur.

Eva-Lisas dagdröm
Cikadorna hälsar mig
vägen är tyst
Vad jag vill vältras
i förmiddagsljuset
famna det kommande
ensam på gruset
som kantas av rosor och
doftande kryddor
Som kantas av fröjderik
främmande grönska
tillika med svaren på
oställda frågor

Rumskamraten: Romantiker där!
Du har alltid varit sådan, medge det. Jag kommer nog ihåg när vi var inne i det där ödehuset för så länge sedan – fast det har du väl glömt, så det är lika bra att jag påminner dig: Du hittade på en dramatisk historia om människor som enligt dig skulle ha levat där. Ett ungt par skulle ha rymt tillsammans och återfunnits döda i brunnen. Det var bara det att där inte fanns någon brunn. Du ville bara att det skulle vara så, så att du kunde få bekräftelse på att din uppdiktade berättelse var sann. Du fick mig att leta i timmar tillsammans med dig efter den där brunnen. Och under tiden som vi letade växte historien med nya detaljer, den ena kusligare än den andra.

Eva-Lisa: Vad är det för fel på litet spänning
Sant eller inte
visst lockas vi av det
visst frossar vi gärna
i hemska detaljer

Det kunde ha varit
sant som jag sade
att de döda man lade
i dunklet och djupet

En ondska som inte
gav sig till känna
kunde ha omgett
oss omärkligt, svekfullt

Rumskamraten
Då skulle du allt ha mått! Det var tur att inget hemskt hände eller att vi upptäckte att något sådant hade hänt. För du skulle ha pratat så evinnerligt mycket om det efteråt att ingen skulle ha trott dig, inte snuten heller. Och så skulle vi säkert som amen i kyrkan ha blivit utskällda för att ha vistats i det där äckliga ödehuset. Golvet var alldeles ruttet, kommer du ihåg det? Äsch, nu går vi ned och får i oss den sabla frukosten!

Standardfrukost med extra allt
Kön är alltid lång till smörgåsbordet, sägs det. Eva-Lisa och Rumskamraten kan konstatera när de kommer att de bästa borden är upptagna som vanligt och att det är ett dussin man före i kön, också som vanligt. För de har aldrig förstått vitsen med att komma först. Alla som vill kommer att kunna ta för sig av mjukt bröd, hårt bröd, svensk havregrynsgröt, lingonsylt, mjölk, te, kaffe, juice, ett hårdkokt ägg, ost, prickekorv, skinka, marmelad, frukt, bacon, filmjölk, yoghurt, cornflakes, havrepuffar, kaffegrädde, socker, sacketter, småkakor och sirap ändå.

Dålig aptit – och god
Eva-Lisa menar vad hon har sagt. Hon vill knappt veta av det dignande frukostbordets självklara läckerheter, men plockar för ordningens skull ihop en klassisk continental breakfast. Rumskamraten, däremot, gör sig så svensk hon bara kan, och hugger med liv och lust in på såväl gröt med lingonsylt som rostat bröd med ost. Båda dricker varsin kopp mörkt kaffe.

Tyst monolog: Rumskamraten
Jag ser din längtan, du befinner dig annanstans, är redan på väg mot något annat ställe, som kanske inte ens du själv vet. Vad finns där, något ursprungligt, primitivt? Kanske är det så, men vad skall du med det till? Du kommer inte att återvända, är det inte bättre att njuta av det man visar dig? Varför skall du prompt ge dig iväg efter egna skatter? Om du vill plocka stenar på stranden så kommer du inte att få ta dem med dig, det vet du. Du plågar dig bara.

Guiden sitter vid fönstret
Hennes långa blonda hår är säkert inte äkta, men vem kan förneka att det är snyggt mot solbrännan. Hon har sin uniformshatt på sig. Ingen säger åt henne, kanske just därför att det är en uniformshatt och hon själv är en viktig tillgång för arrangörerna. Dessutom tillhör hon kungahuset, detta om man får tro Eva-Lisa. Vad som än är fallet tycks hon njuta stilla av frukosten. Även hon har bestämt sig för en continental breakfast. Det är den frukost som de flesta på hotellet föredrar av dem som inte är svenskar. Guiden är för all del tysklandssvensk. Hon är ovanligt lång och muskulös för att vara en kvinna, ser alltid koncentrerad ut, och gör det nu också.

Hängselgubben
Hängselgubben är en lustig filur, kanske inte lustig i verkligheten, men hans yttre har i hemlighet väckt munterhet hos väninnorna. Han pratar skånska och ståtar med gammaldags klädsel, som om han var en skådespelare på väg till en inspelning av någon pilsnerfilm. Minst åttio år är han av ansiktet att döma, och han har ont om tänder och sörplar alltid sitt kaffe på fatet. Han gör det ljudligt, vilket man märker om man råkar sitta nära. Det är något rart och fridsamt över honom, men måhända är det ett sken som bedrar.

Dialog: Rumskamraten och Eva-Lisa
Är du verkligen säker på att du inte skall följa med oss?
Ja. Det är ingen idé att du tjatar, jag har bestämt mig.

Men om du inte hittar tillbaka och missar flyget?
Flyget går inte förrän i morgon bitti. För resten finns det taxi.

Du kan inte språket. Och jag kommer att känna mig ensam.
Sluta nu, var inte så egoistisk!

Skall du säga.
Just det. Skall jag säga.

Eva-Lisa smiter iväg
Bussen står redan väntande utanför foajén. Den är litet snedparkerad, ena framhjulet nuddar trottoaren. Klantchaufför, tänker Eva-Lisa när hon lyckas smita förbi fastän Guiden gör allt för att alla skall komma med. Eva-Lisa har utdömt henne som satkäring för länge sedan, åtminstone för en vecka sedan, i samband med incheckningen, men har själv glömt det.
Det är tur att resten av resenärerna är så ivriga. Det gör att det går trögt med att få ordning på antalet huvuden. Guiden måste räkna igen och igen. Hon får olika resultat varje gång och ger till slut upp. Eva-Lisa ser komedin från avstånd där hon står gömd bakom en pelare. Först när bussen är utom synhåll vågar hon sig fram. Därefter ilar hon nedför slänten och försvinner in på första bästa bakgata som hon får syn på. Där kommer bussen garanterat inte att passera.

Reskassan
Hon begrundar innehållet i sin gamla portmonnä. Där finns om hon räknat rätt drygt trehundratusen kronor, vilket bör räcka till besök på tavernor och kaféer. Passet ligger på väskans botten, det säkraste stället, tillsammans med den blodförtunnande medicinen och åksjukepillren. Hon kommer inte att behöva köpa mer medicin, och det är väl det, så dyr som den har blivit under de sista fyrtiofem åren.

Precis som hemma
Alla hastar i en ring
friheten är ingenting
blott en lyx för de besuttna
som i tysta fjärran verkar

Alla vandrar gatan fram
vet så väl vart de skall gå
Om de inte riktigt hamnar
aldrig söker de på kartan

Nej, de tittar på sin klocka
klockan som de bor ihop med
Klockan klämtar, evigt arg
piskar varje steg de tar

Piskar, piskar, rappen viner
Hela luften uppfylls av dem
Ingen vet en främlings mål
frågar inte, har ej tid

Vad skulle vi hit att göra
Eva-Lisa ångrar att hon lät sig övertalas. Det har inte blivit som hon har tänkt. Hon kunde lika gärna ha hållit sig kvar i sin sköna lägenhet på Slottet, där allt förvisso är sig likt och tomt på saker som kunde sätta fantasin i svallning. Lägenheten i fråga är ett tryggt ställe ändå. Om hon går i sömnen är det alltid någon av hovdamerna som håller ett vakande öga och leder henne hem igen. Det har hänt några gånger, och det har alltid slutat med en varm kram.
Sedan hon började med lugnande tabletter har den nattliga oron upphört, det är sant, men hon saknar verkligen de där trevliga kramarna. Kanske borde hon sluta med just den lugnande medicinen, men då blir Yngsta Dottern förmodligen arg. Hon har varit väldigt ”på” om dessa piller.
Det ser inte särdeles roligt ut på gatan bakom Hotellet. Varför finns det ens bakgator, en stad som Huvudorten borde konsekvent uppvisa en vackrare sida. Nu gäller det att finna utkanterna.

Avenyn
Bakgatan ändar i en aveny, till synes oändligt lång. Hon inser att den inte kan vara det, och tänker att om hon fortsätter att gå dess sträckning antingen åt höger eller vänster måste hon hamna i Huvudortens utkanter småningom. Jag går till höger, säger hon till sig själv, samtidigt som hon viker av åt vänster.
Därmed undviker hon att få solen i ögonen, och kan lätt se att trottoaren är bred och full med folk. Turisterna känns igen direkt, de stannar framför varje detaljhandelsbutik de ser och kommer just ingenstans. Det är nästan bara yngre människor med opraktiska kläder, vissa med knappt några kläder alls på kroppen, åter vissa med lila hår och avsiktligt söndertrasade strumpor. Eva-Lisa tar inte illa vid sig av den variation hennes ögon registrerar, hon är van anser hon, och varför skulle hon vilja moralisera.

Dagen är räddad
Hon tror att hon kan ha gått tretton mil eller något sådant längs Avenyn, och stannar häpen när hon bland alla exklusiva mode- och väskaffärer plötsligt står inför en alldeles vanlig och anspråkslös tidningskiosk. Den välkomna synen får hjärtat att bulta på henne nästan så att hon kan höra det, och hon stiger in.

Kioskägaren
Han ler vackert när han ser den propert klädda kvinnan. Att hon är utländsk förstår han genast när hon lägger upp några svenska mynt och pekar på en två dagar gammal kvällstidning från sitt fosterland.

En dam är alltid en dam
Han kan varken drömma om
att neka en dam att handla
eller hennes önskan till sorg förvandla
att inte godta hennes pengar
för en så ovidkommande sak
som att
de helt saknar värde i hans land

En dam är alltid en dam
och skall som en dam behandlas
För en sådan gör en gentleman
allt som står i hans makt
Vill hon ha en tidning skall hon få en tidning
vill hon ha en kram skall hon självklart en sådan få
Sedan skall hon känna sig välkommen åter
medan dörren hålls uppe och
han ser henne gå

Åter på trottoaren
Om hennes steg förut varit bestämda, nästan flyende, så blir de nu uppsluppet dansande. Hon kan inte vissla, tror att denna brist beror på för stora gluggar mellan framtänderna i överkäken, men att nynna på någon vacker melodi kan väl vem som helst, så det gör hon.
Utan att hon märker det följer två flickor i tonåren efter henne femtio meter framåt och nynnar med. Sedan stannar de, skrattar, och skuttar iväg åt ett helt annat håll.
Några minuter senare hittar Eva-Lisa ett trivsamt utekafé.

Trädgårdskaféet
Så vackert det ligger inbäddat av
rosenspaljéer, bougainvilleor
och azaleor

Vad friskt det porlar från
den lilla fontänen
men ack, så närgångna
sparvarna är

Här skulle jag vilja stanna
en minut bara av mitt liv
och få en kopp serverad med
myntadoftande te

Duett: Eva-Lisa och Kyparen
Där, min herre, vill jag sitta, mitt i skuggan intill trädet
Jag förstår det, men nu sitter redan två personer där

Jag betalar om ni låter mig få slå mig ned hos dessa
Nej, så kan jag inte göra

Jo, se här, jag har ju pengar
Nja, det gör nog ingen skillnad, och för resten gäller inte svenska pengar här i landet

Jaså, inte?
Nej, alls inte, jag beklagar, men så är det

Men vad skall jag ta mig till då?
Växla in dem, kom tillbaka, kanske är då bordet ledigt

Räddarna i nöden
Vid det bord som Eva-Lisa nyss pekat på sitter ett ungt par – en rödhårig, litet slarvigt klädd ung kvinna och en lika ung man från Västindien med rastafarilook. Dessa har hört samtalet intill och tvekar inta att komma till undsättning.

Dialog: Den Rödhåriga och Eva-Lisa
Frun kan komma och slå sig ned hos oss, det är lugnt.
Men åh, så vänligt, det gör jag gärna. Tack snälla.

Det var tur att du kom just till Trädgårdskaféet. Det är mest svenskar här. Det här är min pojkvän. Han talar också svenska.
Angenämt. Men vad gör jag nu – med mina tydligen värdelösa pengar? De dög till att köpa tidningen med kvällskorsordet i ändå.

Till att börja med kan vi bjuda på det där teet. Sedan kan vi byta en del av dina svenska kronor mot euro. Hur länge blir du kvar?
Jag reser först i morgon bitti.

I morgon bitti? Det är ju snart. Då räcker det nog med en femhundring.
Ja, det gör det nog.

Vi själva turnerar med ett reggaeband och blir kvar i en vecka.
Reggae? Det känner jag till.

Eva-Lisa: Reggae
Brorsonen säger att reggae, det är bäst
Vart han går så dansar han, ni skulle honom se
Han klär sig som Bob Marley, och han pratar sådan slang
som knappt en själ begriper, men dock låter väldigt hipp

Brorsonen säger att allting är passé
förutom det han gillar, han är färgstark just som ni
söker dansa pardans med sin stackars gamla tant
så att hennes fötter nästan inte hänger med

Brorsonen säger att röka, det hör till
Vad än det är han röker kräver det av honom mod
för det tar hus i ni-vet-vad, och i en ordrik flod
vrålar då hans far, då må ni tro att det blir liv

Dialog: Den Rödhårigas Pojkvän och Eva-Lisa
Om det bara är marijuana så behöver ni inte oroa er.
Menar du att det inte är farligt?

Jajamen, precis så menar jag, jag har rökt i flera år. Ser jag sjuk ut?
Men om det övergår till starkare saker då?

Tja, det är förstås en annan sak. Att snorta och så där.
Man blir väl tokig?

Ja, det kan man faktiskt bli… fast inte av marijuana. Det borde legaliseras. Lägg tull på det bara. Betalar gör folk.
Då kan ju små barn få tag i det?

Det kan de ändå. Jag menar förstås att man skall ha åldergräns på rökat, precis som på andra njutningsmedel. Alkohol är grymt mycket farligare.
Då förstår jag din tanke litet bättre.

Konsert i kväll
Här, säger Den Rödhåriga och lämnar en liten papperslapp till Eva-Lisa, som läser vad som står. Åh, en biljett, tänker hon högt och tackar.
Om du vill alltså, fortfar Den Rödhåriga. Klockan tjugo börjar det, vi släpper in en halvtimme innan. Det är på Charlie’s Theatre, om du vet var det ligger.
Det vet Eva-Lisa inte, men kanske att hon kan fråga sig fram.

Turistkartan
En timme senare når Eva-Lisa stadens utkant. Hon har lämnat både Avenyn och de vänliga ungdomarna bakom sig, samt fått en kram av var och en av dem. Landskapet förvandlas snabbt medan hon går. Husen blir lägre i höjd och kommer att ligga allt glesare, precis som turistkartan säger.
Turistkartan i fråga fick hon som gåva av paret, med Charlie’s Theatre markerad med ett stort rött kryss. Nu håller hon i sin karta som om hela livet skulle hänga på det.
Efter hand försvinner asfalten, vägarna blir grusvägar och småningom föga mer än breda stigar. En av dessa breda stigar leder rakt genom en park, och det är i parken som Charlie’s Theatre ligger.

Men var finns Charlie
Eva-Lisa går flera varv runt teaterbyggnaden, övertygad om att Charlie måste finnas i närheten. Alla dörrar är låsta. Till slut knackar hon på, och till hennes milda häpnad öppnar någon. Det är en scenarbetare.

Dialog: Scenarbetaren och Eva-Lisa
Yes?
Excuse me, I’m looking for Charlie.

Charlie?
Yes, this is his theatre, isn’t it?

Well, there was a Charlie running the place, but it was nearly forty years ago.
So I can’t see him?

I’m afraid not.
Oh, that’s too bad. May I enter the stage?

Hm. Allright, you may, but please, don’t touch anything. We are preparing for the concert night.
I understand.

Arbetet stannar av
Scenarbetarens kollegor tror knappt sina ögon. Plötsligt går det inte att koncentrera sig på någonting annat än den varelse som stiger upp på scenen och där kommer att röra sig så elegant att man kunde ha tagit henne för en ballerina. Hon är precis vid kanten, tycks vilja utmana ödet på det sättet, och allt hon säger är ”Charlie, Charlie!”.

Sedan bugar hon sig mot de tomma raderna
Vad än hon tänker ger det utrymme för tolkningar, men nog verkar hon röra sig vant. Hennes bugningar mot den obefintliga publiken får scenarbetarna på strålande humör. Långt efter att hon har lämnat scenen, tackat å det ödmjukaste för den ynnest man visat hennes person, och fortsatt sin promenad mot vart-det-nu-var-hon-skulle, visslar de fyra scenarbetarna glatt, nästan förväntansfullt, finner att det var det roligaste som de har fått vara med om på länge.

Det blåa glittrar i fjärran
Åter finner Eva-Lisa en riktig väg. Denna löper genom ett mondänt villaområde med stora tomter och villor vilka knappt syns bakom sina murar. Träden sträcker sig så högt i skyn att de tycks vilja nå månen. Hon vet att det snarare är solen som lockar, och fäster ingen uppmärksamhet vid de gigantiska växternas majestät och skönhet.
Bortom krönet hägrar de blåa böljorna med sitt vita solstänk, men fortfarande är det långt dit. Om hon verkligen skall dit, hon vet inte riktigt… Jo, det skall hon.

Caramba
Efter blott tvåhundra meter på den välstädade gatan får hon syn på två personer som står och diskuterar med varandra. Kan det verkligen vara de? Rumskamraten och Hängselgubben?
Vad gör ni här, ropar Eva-Lisa.

Hängselgubben: Vad gör Hon själv
Men se god dag
det var oss en ära att möta självaste Eva-Lisa
Vad vi gör här, ja, det kan man undra
det undrar vi också, skall Hon veta
och vad den saken nu anbelangar,
så får Hon gärna för oss förklara
vad i all världen Hennes fötter styrde
då Hon ju letade sig just hit

Eva-Lisas förklaring
En magnet. En magnet var det.

Ett förtydligande
Ser ni havet långt där borta
Som det glittrar, som det lockar
Varför skulle jag stå emot det
när mitt jag är helt uppfyllt av längtan

Dialog: Rumskamraten och Eva-Lisa
Du vet inte hur det ser ut där borta. Det finns kanske klippor att slå ihjäl sig bland, och om det nu blir så att du slår ihjäl dig, vem hittar dig sedan – jo, en stackars fiskare eller någon som är ute med sin hund, eller kanske en skolklass. Sådant händer, det har jag sett på teven.
Nu får du ge dig. Vet du inte att det bara är mordoffer som man hittar på det sättet? Det har JAG sett på teven.

Tänk om det finns en mördare där då?
Så du pratar. Det är i England som de hemska mördarna finns. Det är därför som de har så många kommissarier där.

Hur kan du vara så säker på det?
För att det alltid har varit så.

Två mans erkännande
Småningom kryper det fram att Rumskamraten och Hängselgubben har smitit från gruppen, att de är utan karta och vandrar på måfå. Eva-Lisa nickar och drar fram sitt trumfkort, den karta som hon fått av Den Rödhåriga. Om ni håller er till mig, hävdar hon stolt, så kan ni inte gå vilse.

Eva-Lisa: Märker ni hur grönt det är
Märker ni båda hur grönt det är
kan ni höra påfågeln tuta
kan ni spegla er själva i nattdrömmens glans
är ni redo att upptäcka Livet

Ser ni strykarkatten stanna intill
uppå muren, förvånad följa oss
medelst kattögon, luriga, kloka, kvicka
förundrade, busiga, vetande, vackra

Ser ni djungeln av fridsamhet
vägen för vandring
målet för handling
en hel värld som ni aldrig har känt

Hör, cikadorna spelar
i höga cypressen
bekräftar vårt vara
med sång

Över land mot hav
Några minuter senare står de tre vid en lång, nedåtsluttande backe. I fjärran, mellan havet och platsen där de står, syns flodens klarblåa sista meander, som bitvis skär genom berggrunden och måste korsas via en bro. Vattnet tycks vara strömt. Eva-Lisa påstår sig kunna urskilja paddlande kanotister. Måhända är det tomt skryt eller helt enkelt en frukt av hennes konstnärliga fantasi. Rumskamraten anser att hon alltid har tenderat att få för sig saker. Men Eva-Lisa står på sig. Floden är fylld av paddlande kanotister och så är det med det.

Kustlandskapet
Nedanför den långa backen blir husen färre. Där finns fortfarande villor, men mest rör det sig om en spridd bebyggelse med små hus på desto större tomter. Där växer rikligt med planterade lövträd, varav de flesta är fruktträd. Än mer finns det av buskar, varav många är blommande, samt mellan dessa böljande gräsfält. Det verkar som att stugägarna struntar i eller inte känner till vad gräsklippare är för något. Rädda för insekter och andra kryp tycks de rakt inte vara.
De kanske inte har fästingar här, föreslår Hängselgubben.

Dialog: Hängselgubben och Eva-Lisa
Då kanske man törs gå i gräset. Det ser skönt ut.
Nej, din tok, då blir du biten direkt. Och så får du borrelia, och så dör du.

Man dör väl inte av borrelia heller?
Det är dumt att ta risken i alla fall. Tänk om du får borrelia i ansiktet, så att ingen känner igen dig sedan, och så får du inte följa med på planet.

Då skulle jag få stanna här. Det vore inte fy skam.
Där sade du något.

Ödehuset
Mitt ute i det gulnande höga gräset står ett gammalt hus, rena rucklet, men det har en vacker veranda som inte har fallit sönder helt. Intill huset växer flera ekar, även dessa av ålder, och ett par av dem ser ut att kunna falla över husets fransiga tak när som helst, eller åtminstone vid första bästa storm. Taket är ett trätak utan tegelpannor. Sammantaget ser huset ut som någonting taget ur en gammal västernfilm. Med sin grånad liknar den en kuliss. (Det är Hängselgubben som nämner det, han tycker om västernfilmer.)

Sisten till Ödehuset är en snigel
Det är Rumskamraten som utlyser tävlingen. Hängselgubben protesterar med en gång. Han har gikt, han, och kan inte röra sig lika snabbt som andra. Då får Rumskamraten en idé, som hon själv tycker är genial. Om de rullar dit istället för att gå, menar hon, så kommer ingen att ha någon nackdel. Och då blir det lättare för fästingarna att bitas i ansiktet också.
Hon får sin vilja fram, men det blir dött lopp, och några fästingar visar sig inte. Istället får de tre efter fullbordad sträcka befria varandra från de växtrester som har fastnat i kläder och hår.

Tystnadens veranda
Inte det minsta knarrar det planket
smutsen är ingrodd och avfärgar inte
Tänk om en gungstol till varje besökare
här hade funnits
med medar och allt

Tiotals år har förflutit i tystnad
tiotals år, det är nästan eoner
Mandeln står grön invid döda pioner
som blommade ymnigt
i husfolkets vård

En vådlig husesyn
Besökarna får hålla i varandra när de går genom köket, där golvet delvis har gett vika och plankor hänger ned från taket. Varför skulle de gå in, klagar Rumskamraten, erinrandes sig själv om den tidigare ödehuseskapaden. Av nyfikenhet förstås, och nu när de har förstått att de inte kommer att få ut något särskilt av sitt intrång förutom en stunds halsbrytande äventyr bland sönderätet trä ångrar de sitt tilltag och hoppas bara på att ta sig helskinnade tillbaka till entrédörren.

Kartan
Var är kartan, utbrister plötsligt och skärrat Eva-Lisa. Hon letar i sin väska men kan inte hitta den. Vi är förlorade, jämrar hon sig, men Hängselgubben tycker att hon är sjåpig och erbjuder sig att leta. Det gör även Rumskamraten, som inser att den måste ha fallit ur väninnans väska när de rullade genom gräset.
Tillsammans kommer de att gå tillbaka samma väg som de rullat, med ögonen intensivt fästa vid marken och hoppandes på turen.
Lyckan gör att Eva-Lisa hittar sin karta, den låg precis där den hade fallit. Lättad viker hon ihop den och lägger den åter i väskan.

Titta, vilken förtjusande trädgård
Ett av de få litet större kustnära husen verkar vara ett vandrarhem. Det är inte huset i sig som först fångar de tres uppmärksamhet, utan det är det som finns kring, eller rättare sagt bakom, byggnaden som gör det. Eva-Lisa suckar över den vidsträckta trädgården med dess underbara blommande buskar och otaliga arrangemang. Gröngräset är verkligen grönt, det är också lagom högt och inbjuder till smekning av nakna fötter. Sålunda kastar hon av sig skorna och går mot bersåerna och dess trädgårdsmöbler. Det är så ljuvligt alltsammans att hon kan dö, påstår hon.
Ingen lyssnar, upptäcker hon först efter en stund.

Tyst monolog: Eva-Lisa
Vart tog ni vägen, jag ser er inte, jag bara gick några steg – och vips var det som att marken hade slukat er med hull och hår och med alla kläder. Jag klandrar ingen, blott konstaterar, och tror och hoppas att ni är i själva huset.

Några försiktiga steg
Eva-Lisa finner det sällsynt ljust och fagert inom Vandrarhemmets väggar. Hon rör sig tyst. Det är inte helt olikt ett privat hem, och alla rumsdörrar står öppna, en del av fönstren gör det också. I ett stort hörngästrum upptäcker hon sitt promenadsällskap, frågar vad de gör där, och får höra från dem att de tänker ta in på Vandrarhemmet och därmed basta. Men Hotellet då, säger Eva-Lisa eftertänksamt. Man kommer att undra var vi är? Hon får till svar att de tänker stanna, det är ett fint ställe att hålla sig undan på.

Halvkorusduett: Rumskamraten och Hängselgubben vs Eva-Lisa
Skulle det spela roll om vi inte är där till kvällen. Kommer man ens att se att vi saknas – tror inte det
Där har ni fel, och tänk om vi alla missar flyget

Så vad då, det händer ofta att flyg missar resenärer
Det tror jag inte på

Men så är det, och det finns taxi i långa banor, så varför stressa, du skall ju själv gå på en konsert, och blir därför försenad också
Jo, det är sant, jag skall gå och lyssna på reggaerytmer, kanske dansa

Kanske hamnar du i en tidning
Då får ni se mig på första sidan

Mot floden
Det är alltjämt någon kilometer kvar till bron. Rumskamraten och Hängselgubben har tingat hörnrummet på Vandrarhemmet genom att tejpa fast en lapp på rummets dörr och stänga densamma. Det var förvisso tomt på folk, men vem vet vad som händer om blott en minut. Allt är möjligt, hävdar de, även om det är tidigt på säsongen och flygresorna inte är fullbokade.
Vägen, nu åter en ganska smal grusväg som knappt tål att två bilar möts, kantas av grunda diken, vilka ändå uppfattas som rejäla eftersom de är murade. Om det regnar i trakten så sker det ordentligt, då duger det inte med losslitna jordkokor som stoppar flödet så att det blir översvämning.
Bortom dikena frodas tistlar med stora gula blommor, samt liljor och andra örter. Luften är mättad av doften från timjan. Nu blir vi riktigt bruna, säger en belåten Eva-Lisa.

Utsikten över kanalen
Smalare än Suez rinner flodarmens del mot havet
blå som sin klara himmel med dess dallrande varma air
Knappt har den oss passerat förrän karlar i små kanoter
med paddlande, starka armar sig gör till herrar med visst besvär

Eva-Lisa: Vad sade jag
Jag visste det hela tiden, de finns där. Herregud, jag är synsk, ni är mina vittnen. Är det inte underbart, jag vill åka med.

Trappa ned
Någonting gör att kanaldjupet helt skimrar i blått. De brant stupande väggarnas nyanser skiftar i brunt och turkost, det är som att titta på ett fint stycke hyttslagg från Värmland, och det gör förunderligt nog att Eva-Lisa genast ser den höga trappa som leder ned till vattenbrynet. Synen får henne att springa. Rumskamraten med den långsammare Hängselgubben kommer efter henne, men finner snart att väninnan inte går att stoppa. När Rumskamraten har hunnit gå ett tjugotal darrande steg i trappan är Eva-Lisa redan nere. Då stannar hon istället för att springa vidare, och ropar.

Inte redo att lyssna
Nätt och jämnt hör Eva-Lisa Rumskamratens vädjanden. När en kanot kommer svepande förbi tar hon istället ett skutt, och till paddlarens förfäran hamnar kvinnan mitt på hans farkost, med ögonen riktade akterut. Han hör henne vissla och tjoa åt någon uppe på klippväggen, och svär i sitt inre.

Nu går det undan
Mannen med paddeln ropar något på spanska. Eva-Lisa förstår inte orden, men utläser den korta meningen som en varning. Hon förstår att hon bör hålla i sig, och märker snart att farten mycket riktigt ökar.
Hon ser vågskum utan vågor, hör det plaska från paddeln när den träffar och krossar vattenytan otaliga gånger, blir viss om att hon sitter i en kanot som passerar andra dylika. Det går så fort att hon måste kura ihop sig för att inte falla av. Det är blått överallt, det är bara hon själv och båten som inte är blåa. Paddlaren är förmodligen också blå.
Han är skicklig. Hon anar honom svettas, då de sitter med ryggen tätt mot varandra, och känner sig så trygg i sin hopkrupna ställning att hon vågar sig på att vinka glatt mot de jagande i kanoterna bakom, ett tilltag som föga uppskattas av dessa. Som tur var förstår Eva-Lisa lika litet spanska svordomar som övriga ord på språket.

Musik och jubel
Kröken rundas, farten minskar och avstannar vid en kaj. Paddlaren får en krans om halsen. Bakom ett kravallstaket viftar en folkmassa med spanska vimplar. Någon filmar med en stor tevekamera, andra tar bilder med sina mobiltelefoner. Paddlaren hoppar vigt upp på kajen och hissar händerna i skyn, fortfarande med kransen om halsen. Nationalhymnen hörs över hela hamnområdet.
Först nu ser Eva-Lisa hur stilig Paddlaren är. Hon rodnar litet när han med ett vackert leende hjälper henne att stiga i land.

Dialog: Eva-Lisa och Paddlaren
Thank you for the drive, young man. How much do I owe you?
Not a cent, mylady, you brought me to victory, and I thank you.

Sedan försvinner hon ur kamerabilden
Hon får en varm kram och en kyss på kinden av den spanske idrottsmannen, något som hon uppskattar väldigt mycket. Men ståhejet kan hon inte riktigt med, så hon avlägsnar sig snabbt och blir ett med hamnkvarteren, alltjämt undrande över att den chevalereske inte ville ha betalt för skjutsen. Enligt Guiden vill alla man träffar på i landet ha dricks. Tydligen finns det undantag från regeln.
Kartan ligger fortfarande tryggt i väskan, och portmonnän med konsertbiljetten likaså. Hon tänker, att det var en evig tur att hon inte tappade sina saker, det kunde lätt ha hänt, och det skulle ha inneburit en katastrof. Den fina hatten överlevde också färden, men den sitter fast med resår, så det var visst inte bara tur.

Ensam flanör på nytt
Det doftar verkligen hav i hamnen, där fiskrestaurangerna ligger på rad och man som turist måste se upp med inkastare så att man inte blir inkastad flera gånger och föräter sig. Likadant är det med souvenirbodarna – havsdoft och inkastare överallt.
Eva-Lisa går inte tillräckligt nära vare sig restaurangerna eller butikerna för att bli inkastad. Hon har hört talas om att man kan bli det, har dock aldrig riktigt trott på det. Ett sådant beteende från affärsidkarnas sida skulle ju ha varit direkt ohyfsat. Hon vandrar sakta i lugn och ro, försöker se så mycket som möjligt, och frågar sig om hon inte är en smula vilse, trots kartan.

Så tyst det har blivit
Snäckorna hänger med stjärnor i näten
glaskulor glimmar med havsdjupets prydnader
tilldrar sig ögon, och plötsligen ser man
en julgran av fisknät med infångat byte

Karlarna själva på piporna röker
Aldrig de närma sig okänd försöker
Långt hellre till stillheten skall de sig leta
och sjunga högst sällan, men oftare vissla

Så tyst det har blivit, snart skepparna sover
i mörka kajutor på vilande skutor
en meter från stadslivet
Säreget är det

Det pyttelilla torget
Hamnkvarteren visar sig ha många gator, varav de flesta är både trånga och svårframkomliga. Det dröjer en timme innan Eva-Lisa hittar det enda ställe som kan kallas för en glänta i denna skog av småvägar, butiker, felparkerade motorcyklar och konstiga hinder som är svåra att komma underfund med varför de alls finns där.
Torget är det enda i sitt slag i hamnområdet, och hade det inte varit för Sjömanskapellet skulle det inte ha funnits det heller. Men religionen har alltid krävt respekt från sina utövare, och att klämma in en helgedom bland vanliga hus och vägar utan att låta den få något som helst avstånd till mammon och andra profana yttringar skulle givetvis inte ha varit anständigt.
Det finns ingen staty på det lilla torget, bara fyra parkbänkar som står placerade kring en stenomgärdad rondell med olika blommande växter, mest hibiscusar.

Tyst monolog: Guiden och sportnyheterna
Vad gör tanten där, i famnen på guldmedaljören? Hon skulle ju följa med på dagsutflykten med gruppen, och nu saknas det två till. Jag kommer att få sparken, vad skall jag göra.

Men Eva-Lisa känner ingen panik
Hon sätter sig lugnt ned på en av de två lediga parkbänkarna, krånglar av sig hatten, och drar kammen genom håret. Hon vet inte hur pass rufsig frisyren har blivit efter den äventyrliga resan i kanoten, utan tar bara det säkra för det osäkra. Till sällskap får hon en liten flock förväntansfulla sparvar. Dessa är så modiga att de flyger upp på parkbänken. Att sjasa bort dem har hon ingen lust med, hon vill inte skrämma de små kanaljerna. Som om de hade kunnat förstå svenska säger hon till dem att hon tyvärr inte har något att bjuda på. Och så fortsätter hon med sitt värv att sakta kamma till håret. När hon är nöjd lägger hon tillbaka kammen i väskan, stänger denna ordentligt, och trär åter på sig hatten. Till sparvarnas besvikelse reser hon sig därefter och traskar vidare.

Slagsmål i vardande
Nära intill en större bro som även den leder över den delvis utgrävda kanalen har två hamnarbetare råkat i gräl med varandra. Eva-Lisa ser och hör allt, och bestämmer sig för att stoppa bråket. Målmedvetet blandar hon sig med den åskådarklunga som redan har hunnit samlas, för att i nästa ögonblick springa fram ur densamma och ställa sig mellan de båda kombattanterna.

Eva-Lisa: Life is too short to that
Gentlemen, please! An argue or a battle rarely leads anywhere. You can hurt yourselves as well as each other. Life is too short to that, and you will surely regret it.
Instead, you should make peace, find a solution, shake your hands. This will make you so much happier, and you won’t feel ashamed afterwards. It can make your day, think of that!

Hettan avtar
De båda männen kommer av sig, inte för att de har förstått mer än något ord av det den engelskkunniga damen har sagt, men på något sätt förstår de ändå. Det går ett sus genom folkklungan när de tar varandra i hand. Eva-Lisa får sig en kram av var och en av dem, och en applåd från åskådarna. Sedan vandrar hon iväg mot bron, som välver sig ganska högt över kanalen och ger viss utsikt över kustremsan bortom kajen på den motsatta sidan.

Sett från bron
Det hägrande ljusa är klippornas prakt
miljoner av årtal som seglat förbi
dramatiska tycker vi kanske när tänder från
forntida havsdjuren visar sin skärpa

Hur långt är det dit, kanske bara ett ljusår
ett ljusår för trängtan till
upptäckters sötma
Så fortsätt, ni ivriga, vårvarma fötter

När väl ni har kommit till målet skall intet
er stoppa från vandringen över de stenar som
alltjämt de dånande vågorna renar
tills bara det bästa är kvar

Vad hindrar en gammal att finna sin ungdom
att upptäcka nyheter innan hon somnar
När solen går upp blir hon envetet vaken
går aldrig att hejda, blir ett med det nya

Nu skulle det ha suttit fint med en kikare
Till slut når Eva-Lisa krönet på bron, där hon blir stående med blicken fäst vid det som skymtar bortom byggnaderna på kanalens andra sida. Jo, hon har hört talas om att det skall finnas fina kalkstensklippor, hon har även läst om dem i Rumskamratens turistbroschyr, och visst nämnde Guiden någonting om dem vid deras första uppsamlingsmöte?

Somliga får sällan ont i fötterna
En cykel hade varit önskvärd, men Eva-Lisa litar både på sina fötter och skor. Hon är inte den som förstör promenader med flip-flops och annat lågklackat elände, inte med högklackat elände heller för den delen. Förvissad om att det finns en orsak till att somliga sällan får ont i fötterna fortsätter hon med bestämda steg längs hamnpromenaden när hon passerat över kanalen, går förbi hamnmagasin samt ytterligare restauranger och souvenirbutiker, ser många flanörer plus en och annan lösspringande fyrbening utan vare sig husse eller matte i närheten, och begrundar de små familjeskutor som ligger förtöjda vid kajen. Ett stycke längre bort håller handelsskeppen till, där är det full rulle med avlastning via lyftkranarnas vajrar, som svänger än hit, än dit. Det ropas och det hojtas, och det busvisslas också. Och gestikuleras.

Tyst monolog: Detta skall du lämna bakom dig
Det störande bruset
det värdiga viskandet
vad som utropas
vad som sjungs
den skällande hunden
den spinnande katten
språngstegen
krypmarschen
hatet
kärleken
frustrationen
förnöjdheten
Detta är inte bara ditt
och du måste lämna det bakom dig

Snart äter de middag på Hotellet
Klockan är nästan halv fem på eftermiddagen, upptäcker Eva-Lisa när hon begrundar visarna på armbandsuret. Inte ens om hon börjar gå tillbaka nu kommer hon att hinna i tid till restaurangen. Inte ens om hon springer, och hon tänker rakt inte springa. Hon har hört talas om äldre som har slagit i käken, brutit lårbenshalsen och gjort illa sig på alla upptänkliga sätt bara därför att de sprang.

Dialog: Friheten och Samvetet
Du skall väl inte börja klaga nu, efter en veckas tålamod har hon väl rätt att se sig om litet på egen hand?
Använd ditt sunda förnuft! Man är orolig för henne, jag tycker att hon agerar hänsynslöst.

Men allt som hon har fått se, som hon inte skulle ha fått se annars? Alla människor som hon har fått träffa, och som hon inte skulle ha fått träffa annars?
Vad spelar det för roll, om något hemskt händer henne och de får veta det på Hotellet efteråt!

Hittills har upptäcktsfärden bara gjort henne gott, medge det!
Jaså? Hon virrar omkring på stan och är hungrig.

Hon skall se klipporna och gå på reggaekonsert, hon är vuxen och har fattat sina egna beslut.
Så lagom duktigt när andra får lida därav.

En polisbil stannar vid Hotellets entré
Guiden springer ut för att möta, och får se Hängselgubben och Rumskamraten stiga ur samtidigt som den reglementsenligt uniformerade föraren håller upp dörren och bugar sig för passagerarna.
Rumskamraten avslöjar att hon känner sig som en drottning, vem hade anat att hon en dag skulle få skjuts med någons privatchaufför.

Dialog: Konstapeln och Guiden
They were having siesta, each one in a sofa, in a private house. On the room door they had taped up a paper with the familiar message ”Please, do not disturb”.
I don’t understand. How did they get in there?

Well, the house-dwellers had unfortunately forgotten to lock the entrance door, and the visitors took their home for a hostel. When the family returned and found the intruders, they decided to treat those kindly. So there has been no need for our friends. In fact, they have been drinking tea with the family in the garden.
It has to be Eva-Lisa who wrote the note on the room door. She was once working as a teacher in a public school, in English and biology. And you have no clue where she might be?

Not really, but we know that she hitchhiked with a canoë and survived – forgive me for laughing, it´s just too crazy all this.
Have her companions perhaps said anything?

Yes, they have, and that’s even more weird. They told me that she has been invited to a rock concert, or something, by two hippies.
The reggae concert! I know where it is. Billion thanks, you have been very helpful.

Det vilda
Eva-Lisas starka fötter och skor för sin ägare tryggt mot de ljusa klipporna. När hon kommer fram finner hon att dessa både liknar och inte liknar klipporna vid Smögen. Det är inte samma berggrund, den hon står inför nu är sprödare och fossilförande, ett faktum som passar hennes medfödda skattsökarlusta perfekt.
På sina håll har pölar av regnvatten och transporterade växtrester skapat en förna i vilken gräs och örter har fått fäste. Det skapar skönhet och för tankarna till skärgårdshällarna i Sverige. Så gudomligt, tänker Eva-Lisa som i flera minuter blir stående för att bara insupa vad hon ser.

Under den brinnande solen
Klipporna påminner bitvis om dem vid Dover, men når inte lika högt över havet och är mer rundslipade. Det gör att Eva-Lisa inte behöver riskera att falla utför något stup eller få en hel bergshylla i huvudet där hon går – som nästan hade hänt femtio år tidigare vid Irevik på Gotland.
Solen hade brunnit lika mycket då, och hennes hud hade varit ännu brunare än den hunnit bli under medelhavsresan, ty hon hade rört sig utomhus hela dagarna, cyklat, vandrat och campat ensam i ett tvåmanstält. Hon hade hittat hundratals fossil men bara plockat de bästa.
Nu minns hon den fabulösa solnedgången. Den hade kommit som en bonus, inte som en förväntad begivenhet. Hon hade inte tänkt på att solen kunde gå ned vid Irevik, eller att den kunde skapa en praktfull gata över vattnet. Så hade emellertid skett, och andra som desto bättre kände till det hade flockats på stenstranden blott för skådespelets skull.

Svett under blusen och stenar i väskan
Solhatten skyddar hyggligt mot värmeslag, men Eva-Lisa vet att hon snart kommer att behöva dricka vatten. Att bröstkorgen dryper av svett som avger sin odör och rinner i små rännilar är emellertid inte mycket att göra åt där hon befinner sig, så hon försöker inte. Koncentrationen kommer i stället att vila på de småstenar som hon hittar här och var. Varje gång som hon böjer sig ned för att känna på någon av dem förtränger hon det faktum att hon svettas mycket.
Några – åja, rätt många faktiskt – av stenarna hamnar i väskan. En av dem är en söt agat, resten är fossila rester från diverse skaldjur, mest musslor och snäckor. Två tolvåriga pojkar från orten ser vad hon gör och hjälper henne att leta.

Tiden
Tiden vandrar sin eviga lunk
gör att du misstolkar klockornas kamp
tror att din timma skall vara för alltid
förlorar dig ohjälpligt just där du står

Tro inte att du kan stanna till natten
Sällan har du ingenting som skall göras
Vare sig du är vid land eller vatten
kan du dig frigöra helt från ditt liv

Klockan 18.00
Uteserveringarna är många i Spanien, på sommaren har nästan samtliga öppet. Snett ovanför de gulbleka klipporna ligger en fin taverna, som serverar allt från hamburgare till de mest luxuösa anrättningar som finns att uppbringa på Huvudorten. Att ta sig dit blir ingen match för Eva-Lisa, hon har ju sin karta.

Duett: Eva-Lisa och Guiden, klockan 19:10
Bara jag nu kommer i tid till teatern
Bara nu motorn håller och inte tjuvstannar som vanligt

En dusch hade varit trevlig, men det hinns inte med
På med luften, annars kvävs jag… Bra, där gick den i gång

Tur att taxin kom så lägligt när jag gick från tavernan
Vad hon måste vara hungrig om hon ingenting har ätit

Vilken tur att mannen såg mig så att jag nu hinner fram
Men hur katten skall hon hitta om hon inte åker taxi

En kort taxiresa genom Huvudortens kärna
Fönstren från skraporna blixtrar förbi. Eva-Lisa ogillar höjder, men är begåvad med nyfikenhet. Någon gång skulle hon ha velat ställa sig på taket på åtminstone ett enda av de där monsterhusen. Nu kommer det inte att bli av, hon vet inte om hon ens kommer att åka upp med Katarinahissen på Södermalm igen, men kanske att hon kan tjata sig till en julfest på Gondolen, vem vet.
De far förbi även Hotellet och det största av torgen, det med en gigantisk statygrupp föreställandes romanhjälten Don Quixote och Sancho Panza, och med en gyllene minnesskrift över författaren Cervantes på sockeln. Några årtionden tidigare stod en lika hög staty av general Franco där, men den revs bara tre dygn efter diktatorns död.
Två mindre parkytor svischar förbi som om de hade haft eget liv och väldigt bråttom. Ändå håller taxin ingen särskilt hög hastighet – femtio kilometer i timmen eller något sådant. Det är Eva-Lisas nyfikna ögon som uppfattar att allt går så rasande fort.

Tyst monolog: Eva-Lisa
Jag är Eva-Lisa. Jag är här, just nu, i detta varande i denna tid. I morgon skall jag resa hem, så det gäller att ta vara på stunden. Det är sista chansen. Jag hör redan flyget, jag känner redan planet lyfta, jag ser redan mitt mål närma sig genom ett fönster i skyn.

Där är teatern
Det var länge sedan som Eva-Lisa kände förväntandets pirrningar på det sätt hon gör nu. Åtskilligt med folk har samlats utanför teatern, bortåt tretusen personer, man behöver inte räkna antalet huvuden två gånger för att komma fram till det.
Hon har anlänt bara minuter före insläppet, vilket är precis rätt tid enligt henne. Att komma för tidigt skulle verka väl ivrigt och i värsta fall besvärande, att komma för sent skulle kunna tolkas som nonchalant eller kaxigt. Lagom är alltid bäst.

Dialog: Taxichauffören och Eva-Lisa
We’re here, ma’m.
How much?

Sixteen euro, please.
Here you are.

But that’s way too much, ma’m.
I like your driving, dear.

In that case – thank you, and enjoy the evening!
Thank you. And so shall you.

Nyfikna ögon
När taxichauffören vinkat och kört iväg inser Eva-Lisa att hon med sitt propra yttre väcker visst uppseende bland dem i folkmassan intill. Här kommer hon nu att stå med det klassiska tantgreppet om sin handväska, och mest likna någon karaktär från en gemytlig engelsk deckare. Hon vet om det, men antar att man kommer att sluta titta på henne vid insläppet.

Guiden är också framme
Hon ser Eva-Lisa direkt, kvinnan har ju samma förmåga att synas i en folkmassa som en jättekänguru bland pingviner, och det är tursamt. Bilen ställs på den lilla parkeringen bakom huset, där det fortfarande finns tre luckor.

Guiden: Så, här är du
Tack och lov att du mår bra. Du har oroat oss, Eva-Lisa. Dina vänner är på Hotellet, och jag hoppas att du vill följa med mig dit du också. Naturligtvis får du lov att njuta av konserten först. Tänk att du gillar reggae, det har du inte berättat. Jag kan nog ordna några cdskivor till dig i morgon eftermiddag när vi är hemma igen.

Den Rödhåriga: Åh, där är hon ju
Till hälften dold bakom artistingångens dörr vinkar Den Rödhåriga åt sig en funktionär, berättar om Eva-Lisa och pekar på den välklädda damen, hon som står litet utanför klungan av folk och ser bortkommen ut fastän hon pratar med någon kvinna intill.
Snälla, hämta henne, hon skall få sitta i en av logerna, vi har reserverat den åt henne. Vad bra att hon kom.

Funktionären gör som han blir ombedd
Guiden finner idén att Eva-Lisa skall få sitta i en loge som utmärkt, tackar Funktionären på spanska, och vänder sig sedan till huvudpersonen. Du kommer att se showen bäst av alla, hävdar hon.
Eva-Lisa följer med Funktionären på dennes uppmaning. Samtidigt ser både hon och Guiden Den Rödhåriga vinka från dörren.

Dialog: Den Rödhåriga och Eva-Lisa
Vem var det du pratade med? Ni verkar känna varandra.
Menar du att du inte känner igen henne? Det är ju vår kronprinsessa.

Åh, ja visst, det är det ju. Tänk att du känner henne!
Ja, det gör jag, vi är släkt nämligen.

I så fall kan hon få sitta i logen med dig. Vill du det?
Det vore en ära för mig.

Så var det bestämt
Den Rödhåriga tecknar åt Guiden att komma. I nästa minut har de träffat en överenskommelse. Precis före insläppet stiger Eva-Lisa och Guiden med Funktionären som vägvisare in i salen och vidare uppför trappan mot logen. Mannen går sedan iväg, men återkommer snart med varsin lemonad åt damerna. Då har salen börjat fyllas med folk och sorlet stiger, fortplantandes sig självt med ekots hjälp.

Dialog: Eva-Lisa och Guiden
Han är trevlig, flickans page.
Ja, det tycker jag också.

Kan Ers majestät hålla min väska en stund?
Alla gånger.

Se här vad jag har hittat.
Vad skall du med alla stenbumlingar till?

Eva-Lisas skatt
Guiden måste väga väskan i händerna för att bli varse vilken mängd Eva-Lisa har gått och burit på. Det framstår nu som mer uppenbart än någonsin att plockerskan har sin fysiska styrka i behåll. Men fossilen kommer hon givetvis inte att kunna ta med på planet.
Inte är det något fel på Eva-Lisas syn emellertid, den är lika fysiskt intakt som resten av henne. Det ÄR verkligen riktiga fossil. Och en fin liten agat. Hon har undervisat i biologi och ser förstås skillnad på fossil, agater och gråsten. På något sätt är det beundransvärt.

Dialog: Guiden och Eva-Lisa
Vad skall du göra med alla dessa?
De måste lämnas in på något museum, så klart. Forskarna kan behöva dem. De kan vara sällsynta.

Jag är rädd att vi inte hinner förbi något museum.
I så fall får vi be Hotellets personal att skicka stufferna dit. Det är viktigt att de emballeras ordentligt, med uppgift om vad de är för organismer och varifrån de kommer. Så har jag alltid gjort.

Tror du att personalen vet vad det är för fossil då?
Nej, det kan man inte lita på. Så jag tänker klassificera dem när vi kommer tillbaka. Papper och penna har jag.

Det kommer ju att ta hela natten?
Litet får man uppoffra sig.

När ljuset släcks
När ljuset släcks
och spotlighten tänds
är scenkonstens mästare vakna

När luften bryts
och jublet får rum
vem mäktar då tystnaden sakna

Vi blir som strån
i en glättig värld
en värld som i morgon är borta

Vi blir som väv
i en tyllgardin
i timmarna oändligt korta

Reggae Live: All Is in the Summerlight
Starshine’s golden rays bring you perfect power
Go and feel the dust from the cosmic shower
be forever young as eternal flower
in your space
Dancing little moons with their endless shining
rule your Saturn rings with a sweet refining
Who are you to weep or just be repining
All is in the summerlight

When you rise from bed in the bloodred morning
taken from your dreams without any warning
hating everything in that lovely dawning
wake again
Moms, and dads, and kids learn to love all weather
every single bloom, every rose and heather
on their daily walks, and they thrive together
All is in the summerlight

When the music grabs you with all its voices
how can you be silent and just hear noises
Won’t you rather be one who life rejoices
Think of it
Hearts with peace aplenty will conquer sorrow
they will know, you don’t have to beg or borrow
for your words to last in their minds tomorrow
All is in the summerlight

All the many obstacles you are facing
melt away like ice with your first embracing
leave without a trace, isn’t it amazing
Peace and love
Tears have watered Earth, can you hear them singing
can you hear the bells in those crystals ringing
will you take the wisdom they us are bringing
All is in the summerlight

Eva-Lisas reaktion
De är verkligen duktiga på engelska, våra svenska ungdomar. Vi kan vara stolta över dem. En vacker text blev det ju också. Jag önskar att jag hade fått vara deras lärare, då hade jag också kunnat känna mig duktig. Det är aldrig fel att yvas när det finns något verkligt att yvas över.

Lemonaden tar slut
Till slut är flaskorna tömda, de har emellertid räckt halva konserttiden. Eva-Lisa slickar sig om läpparna och hindrar sig själv från att rapa, fastän hon gärna skulle ha gjort det. Bland folk gör man det inte hur stor lusten än är, det vet varje fin flicka. Och var äldre dam med för den delen. Hellre står hon ut med att kolsyran bubblar i halsen. Hickan är ett faktum, men ljudet från den dränks av musiken.

Tyst monolog: Guiden
Det var länge sedan, minst ett år, som jag såg Eva-Lisa så uppspelt. Och vadan det där filurartade leendet? Hon har något på lut, jag vet inte vad, men som den här dagen har gestaltat sig väntar jag mig vad som helst. Tänk om hon går upp på scenen och dansar? Nej, jag håller henne tillbaka om hon försöker, vill inte att hon slår ihjäl sig. Kanten är två meter hög, hon skulle bryta lårbenshalsen direkt.

En timme senare
Ingen trötthet skymtar i Eva-Lisas långsmala ansikte. Blicken avslöjar att hon vädrar fler överraskningar och alltjämt att hon hoppas på att något speciellt skall hända, men det är bara Guiden som ser det.
Den sista ordinarie låten har precis avverkats av artistbandet. Den Rödhåriga har ställt sig vid randen till tvåmetersstupet och vinkar glatt åt Publiken.

Halvkorusduett: Den Rödhåriga och Publiken
I hope you enjoy the evening?!
Yes!

I didn’t hear you!
YES!!!

WOW! Guess what – we have an unexpected surprise for you.
YEAH!!!

A dear friend of ours is here with us today. Her name is Eva-Lisa. Will you please turn around and give her a big applause!
SURE!!!

Vinka som kungligheter
I nästan en halv minut får Eva-Lisa och Guiden stå och vinka med varsin högerhand mot den uppskattande Publiken.

Våga äntra scenen
Tvärt emot sin förmodan kan Guiden inte hindra det som sedan händer. Den Rödhåriga menar att Eva-Lisa kan ha något viktigt att säga och bjuder henne upp på scenen. Det är bara att bita i det sura äpplet, inser Guiden när Funktionären kommer in i deras loge, nu för att leda Eva-Lisa genom folkhavet till scenen, mot en låst grind framför en trappuppgång.
Han låser upp grinden, och i nästa ögonblick står Eva-Lisa på scenen, där hon under jubel blir omfamnad av Den Rödhåriga, som frågar om det finns något som hon vill förmedla till publiken. Eva-Lisa nickar glatt och tar emot mikrofonen.

Eva-Lisas tal till världen
Ladies and gentlemen, I’m happy to be here. Very few people are as lucky as I am. I live a comfortable life, I never go hungry, and actually, I have everything I need. I can feel safe. Today I even got some new friends. It’s wonderful!
Such is the miracle of life. Life is a gift, every day is a gift, and so is every new friend. Therefore, I’m grateful. But it doesn’t end there.
I have the fortune to be able to speak freely. And so I will:
Too many of Earth’s inhabitants, including children, are living under unbelievably harsh conditions, through other people’s warfare, through famine and through pollution or overexploitation of the whole environment and of the poor.
How can we allow this to happen – we should refuse, we should fight back, for everybody’s right to live a descent life, for the planet, for the tolerance and acceptance of race, religion and sexuality. For peace!
I know what the problem is: It’s the lust for money and power! Not everybody harbor this frightening lust, but enough many do to make the human society very unsafe and unequal. Ladies and gentlemen, this has to change! The men who are ruling big parts of today’s world are criminals, no matter what they call themselves – entrepreneurs, religious leaders or presidents. Yes, they are criminals, because they are destroying democracy, peace, egality, freedom, nature, lives. They have to be stopped!
I’m an old woman, I don’t think I can change the world alone, but I do know one thing: Money is a dangerous enemy. Get rid of it!

Och så gör hon något oerhört
Till synes bekymmerslös tar Eva-Lisa fram sin portmonnä, och vänder den upp och ned. Ut rullar några euromynt. I ögonblicket efter börjar hon ilsket stampa på dessa. Det blir tyst. Sedan hörs plötsligt klirr nedifrån golvet. Publiken har fattat galoppen.

När extranumren har spelats
Knappt har de sista från Publiken, förutom några reportrar och bland dessa en från Sverige, gått ut förrän lamporna tänds. Det är väl att ingen vänder tillbaka efter borttappade saker och annat. Stämningen är god, men vissa skulle kanske ha fått betänkligheter av att se golvet glittra.
Mynten ligger överallt, till synes värnlösa och ofarliga. Bandets medlemmar och funktionärerna är tillsammans med Eva-Lisa och Guiden överens om att de inte kan ligga kvar.

Eva-Lisa: Mer än tusen miljarder euro
Låt oss bryta deras förbannelse
slå ett slag mot snikenheten
girigheten, förmätenheten

Låt oss vända våra nävar mot
Kapitalet, det fula valet

Låt oss avstyra besattheten
och råda bot på knappheten

Låt oss göra det
som vi försökte en gång

Intervjudialog: Den Svenske Reportern och Guiden
Vad tror du att Eva-Lisa menar med ”det som vi försökte en gång”?
Hon var ung 1968 – med allt vad det innebär.

Åhå, då har hon varit på musikkonserter tidigare?
Ja, det vill jag lova! Jag säger bara: Woodstock!

Men hon har inget emot kungligheter?
Åren förändrar oss, det är det enda som är någorlunda jämlikt. Fast jag måste medge att hon har lyckats slå mig med häpnad ikväll.

Apropå kungligheter: Hon tror verkligen att du är vår kronprinsessa, hur kommer det sig?
Tja, jag heter ju Wiktoria Bergamotte.

Rättar du henne aldrig?
Nej, varför skall jag göra det, hon kommer ändå bara ihåg det som hon vill komma ihåg, och jag tycker nog att det är bäst att låta henne vara lycklig.

Avskedskramar
Ett avsked är allt som oftast bitterljuvt. I tur och ordning förärar bandets medlemmar, scenarbetare, tekniker och funktionärer Eva-Lisa varsin vänlig kram. Till sin positiva överraskning får Guiden motta dessa vänliga kramar hon också.

Skrämselhickdialog: Den Rödhåriga och Eva-Lisa
Det var ett fint tal. Tack.
Varsågod, nu känner jag att jag har bidragit med något. I morgon reser jag till ett ställe där pengar inte behövs.

Men vad säger du?
Jo, jag skall ju åka hem till Sverige, och där använder man bara visakort.

Mörkret lägger sig över Charlie’s Theatre
Två spelkvällar av tre återstår nu på teatern. Bandet har åkt till sitt övernattningsställe, allt släcks ned och tystnaden blir närmast total där Charlie en gång var chef.
De stampade mynten har slutat blänka. De skall tas om hand i god tid före nästa spelning och skänkas till något gott, som Eva-Lisa har föreslagit.

Dialog i bilen: Guiden och Eva-Lisa
När vi kommer till Hotellet skriver du ned namnen på fossilen, och jag lägger dem i påsar med lappen för varje respektive sten. Jag vet att du är snabb på det här, och jag är bra på att förpacka, så vi kan bli klara på en halvtimme eller så. Sedan lägger vi samlingen i en låda och lämnar den till receptionen med instruktioner. Du får sova hos mig i natt, jag har ett extra nattlinne som du kan låna. Så slipper vi väcka någon.
Åh, jag får alltså sova i den kungliga sviten?

Det får du.
Åh tack, Ers majestät.

Och i morgon flyger vi hem till Slottet.
Ja, det gör vi.