Jag sitter och tiger ihjäl min skuld
jag tiger för det ju sägs vara guld
ja, inget alls har jag att berätta
jag vet inte alls nåt om det rätta

Må det vara vitt må det vara svart
i tanken kommer jag alls ingenvart
men en sak jag vet som ej kan försvinna
det är att den kampen jag inte kan vinna

Och ändå har jag nu fått min medalj
dock ändå inte som en till attiralj
utan som mig själv som jag är inget mer
och solen den skrattar och månen den ler

Och där bortom vägen jag anar ett hus
fastän jag bländas utav dess ljus
är detta mitt hem som jag länge har sökt?
inte så konstigt att allt gick så trögt!

När det blott var att säga att jag inget vet
om sanning, om livet, om vår enighet
nu ser jag dig mer som du verkligen är
nu kan jag äntligen hålla dig kär