Jag satt i den främre raden när ditt ansikte föll som sand genom mina händer, och allt som fanns kvar av dig var synen av min pappas tårar, hur de ristade fåror i hans hud som rötter letande efter ett liv som inte längre fanns.

Jag såg världen klösa, naglar spruckna mot tidens yta, och i de revorna föll din röst. Jag ropade ditt namn genom rummet, men ljudet förtärdes av väggarna, ser ditt leende brytas sönder som spruckna speglar i vatten.

Jag lade handen mot jorden, pressade fingrarna djupt, grävde genom mull och rötter, som om jag kunde gräva mig tillbaka till dig. Men jorden var tyst, och vinden i mitt hår var bara vinden.