Allt förändrades på någon minut. Damen blev vit i ansiktet, hon såg helt tom ut. Hennes kinder som nyss var röda och hoppfulla var nu kritvita. Hon som alltid var glad oavsett vad, var inte glad längre. Det gick inte att hålla ihop och låtsas som att allt var bra. Det var som att alla hennes känslor lämnade kroppen. Tänk hur de orden skulle påverka hennes liv . En tår lämnade hennes öga och rann sakta ner för hennes rynkiga kind. Hennes man, den hon älskade med hela sitt hjärta hade endast några dagar kvar. Utanför fönstret satt duvorna på det snötäckta staketet och kvittrade. De satt där helt opåverkade av meningen sköterskan precis sade. Medan damen satt helt förstörd på det vita mjuka duntäcket. Bredvid gubben som knappt kunde röra sig, och ledöver att inte kunna trösta sin fru. Hon ville inte leva utan honom. Hon ville inte leva själv .

En doft av nybryggt kaffe spred sig i rummet, det var dags för eftermiddagsfikat. Men hur skulle hon kunna gå ut och sätta sig i äldreboendets samlingsrum och låtsas som att hennes man mådde bra. Hon orkade inte med det just nu. Vem skulle hon nu spela schack med? Vem skulle hon förlora över gång på gång, och bli sur över att hon förlorade?

Sköterskan lämnade rummet och det enda som lät var pipet från hjärtmonitorn. Det fanns inga ord. Hon bara satt där och höll i hennes kärastes gamla hand. Gubben hade legat där, helt still i flera dagar. Han började sakta försvinna. Han som älskade att träna, att umgås och spela schack. Som pratade med alla när han gick till affären, klagade på att alla ungdomar körde som galningar. Han som pratade med kassörskan så länge att hon tillslut fick be honom att gå. Och han som aldrig förstod sig på det här med dagens teknik. Hans varma ögon men kalla kropp. Det kändes hur han sakta försvann. Damen såg hur han frös och la på en blommig filt som luktar nybakade bullar. Innan de flyttade in på äldreboendet bakade damen alltid åt sin man. Det viktigaste för henne var att han kände sig hemma. De blommiga gardinerna svajade till när de träffades av en vindpust. Hon gick för att stänga fönstret och såg de vackra duvorna ute på bakgården.

Väggarna i rummet var så blåa så de liknade havet, och sedan det ljusbruna golvet som var som sanden. Det var vackert på något sätt, det fick henne att drömma bort. Drömma bort till yngre dagar, när hon orkade umgås med andra. När hon hade ork. När hon levde ett vanligt liv, med en frisk man. Tänk om det var så nu, att de kunde gå ut och sätta sig på den kalla, hårda träbänken. Ta med sig sitt eftermiddagsfika och kasta dom sista smulorna av bullen till duvorna.
Bara sitta där med de hon älskade.

Gubben vaknade när hon stängde fönstret. Han kunde knappt vara vaken mer än tre timmar sedan somnade han. Hans gamla trötta muskler orkade inte längre. Man hörde hans skrovliga röst säga “Min älskade, jag kommer alltid älska dig kom ihåg det. Du kommer klara dig bra utan mig. ” Tänk att få höra av sin käraste, att man kommer klara sig bra utan den. Att man kommer leva utan den. Tillslut kommer hennes man inte att vakna igen.

Gatlyktorna utanför fönstret lyste in i rummet. Hjärtmonitorn pep fortfarande. Gubben sov medan damen smorde in sitt ansikte. Hon stod där i sitt blommiga nattlinne. Det hon hade fått på deras bröllopsdag. Det var en fin spetsvolang på kanterna. Leendet kom fram när hon kollade på sin vackra sovande gubbe. Hans tunna kritvita hår smälte in i kudden. Damen gick till fönstret för att dra igen de blommiga gardinerna. Det blev mörkt, men sänglampan bredvid sängen lyste upp en liten del av rummet.

Sittandes på sängen så tog hon av sig sina tofflor. Sakta och tyst så att hon inte skulle väcka sin käraste. Hon släckte den lilla sänglampan Det var lite trångt att dela på den lilla sängen men det funkade. Klumpen i magen växte när hon tänkte på att hon inte kan veta om hon vaknar utan han imorgon. Hon skulle kanske behöva gå ut från rummet imorgon och dricka sitt morgonkaffe själv . Damen kröp sakta ner under täcket. Gubben vaknade till och kramade om henne. Där låg de två gamla människor som älskade varandra med hela sitt hjärta.

Solen sken in genom de vita blommiga gardinerna, duvorna satt där på fönsterkarmen. Helt obrydda om att pipet inte var ett pip längre. Det var som ett långt tjut. Personalen som rusade in men inte kunde undvika att le. “Nu fick Ingegärd som hon ville”. Utanför fönstret kunde man se hur de två duvorna flög iväg tillsammans.