Vi träffades när jag var 9 år, du flyttade in hos mig och mamma.
Jag förstod aldrig vad du gjorde om dagarna, hur du hade råd att bo hos oss.
Det var inget man snackade om, det funkade bara.
Vi blev bästa vänner från start. Du blev min lillebror Jag älskade, år och dar gick
Jag blev tonåring, Jag tyckte att du var lite löjlig som var så mycket yngre än mig.
Även då förstod jag inte vad du gjorde om dagarna, varför du bodde hos oss.
Jag ifrågasatte inte det utan accepterade det bara. Mamma sa aldrig om du var min vän, min lillebror eller inneboende. Du fanns bara där, så var det bara.
Jag flyttade när jag var 26, du bodde kvar. Nu var Jag äldre men du var lika mycket ett mysterium, vem var du egentligen? varför bodde du kvar hos mamma? istället för att flytta med mig?
Dagar blev till veckor blev till månader, Jag tänkte inte på dig lika ofta.
En dag fick jag höra att du tappade hörseln, Jag märkte det när jag ropade ditt namn och du inte svarade mig, du var dig ändå lik fast man såg spår av åldrande hos dig.

Jag tänkte att du aldrig skulle dö, Jag hade ju haft dig vid min sida sen jag var 9 år. Jag hoppas inte jag är galen och att du bara varit min låtsaskompis. Hela konceptet med dig kändes som på låtsas.
En söndag ringde min mamma och sa att hon hört dig vråla av ångest och smärta, Jag skyndade mig till dig, du hade inte förändrats, eller var det så att du gjort det men min bild av dig aldrig kunde/skulle förändras ?? Jag såg att du hade ont.
Vi bakade en tårta till dig, du orkade inte äta nåt, dagen efter jobbade Jag, Jag hade inte kunnat sova för Jag var så orolig att du skulle gå bort, Jag kollade till dig hela natten, du ropade alltid ”tja!” Som att du sa till mig att jag inte behövde vara orolig

På jobbet dagen efter ringde morsan och sa att det blivit värre med dig, att du inte hade långt kvar. Jag höll samma hopp uppe som när hon sa så om pappa.
Dagen därpå insåg jag att det inte skulle bli bättre med dig, då kom veterinären och gav dig din sista spruta, Jag såg lugnet i din tomma blick, Jag tänkte på ”adjö herr muffin” som mamma läste för mig när Jag var barn, när Jag var för ung för att inse vad döden innebar, nu 20 år senare höll Jag in tårarna med all den lilla kraft Jag hade och Jag kunde fortfarande inte förstå vad döden innebar.

Kommer man någonsin att förstå det?