Inget väcker så levande minnen som du.
Emotionellt laddade, euforiska, bitterljuva.
I mitt huvud kan jag välja,
vilken film jag vill spela upp,
vilket minne jag vill återuppleva.

Men är det inte sjukt—
att vi båda är i livet,
men vi sörjer som att vi redan lämnat denna jord—
utan att ta farväl av varandra.

Vi har accepterat, inte reflekterat.
Inte försökt.
Inte vågat, inte känt efter.
Förnekat, skakat av och stängt in.

Inte mött varandras blick, eller nuddat varandras händer igen.
För vi vet, att risken är för stor att vi inte kan tygla
det som släpps lös.
Så vi gömmer oss i minnen,
där tystnaden är behaglig
och där vi är dom vi alltid varit—
hopplöst förälskade.