När jag var barn var det alltid mammas sida av släkten som stod i centrum.
Det var med dem vi firade jul, midsommar och påsk.
Det var där vi tillbringade somrarna – på släktens lantställe utanför Gränna, där doften av solvarmt trä och nyklippt gräs blev en självklar del av min barndom.

Pappas släkt, däremot, förblev mer avlägsen men inte mindre intressant och i synnerhet inte idag.
De kom från Gammalsvenskby i Ukraina, och de beskrevs ofta med ord som antydde oordning – till och med som “slarviga”.
Ibland hörde jag vuxna använda ordet taikon, och som barn tar man in sådant, långt djupare än vad de vuxna kanske förstår.

Åren gick, och jag bär på varma minnen från högtider och födelsedagar, men de flesta av dessa stunder hör ihop med mammas familj.
Mina kusiner var akademiker, alla med imponerande meriter, medan jag själv gick en annan väg – idrott, fester och en ständig längtan efter nästa äventyr.
Jag hade förvisso bra betyg, men efter gymnasiet gled jag sakta bort från ”barnbordet”.

I stället fann jag mig allt oftare i samtal med en äldre släkting, en man som blev en oväntad lyssnare och samtalspartner.
Mannen var författaren Peter Luthersson, min morfars tvillingsysters son.
Vi delade inte samma intressen, men vi delade något annat – en respekt för varandra men framförallt för samtalet.
Han lyssnade på mig, och jag lyssnade på honom.
Och han visste något tidigt som ingen annan kanske riktigt lade märke till: att jag var min morfars favorit.

Morfar var en passionerad sportälskare, och eftersom ingen av mina kusiner delade det intresset var det lätt för mig att få en särställning.
Mitt sista minne av Peter är från 2011, när vi samlades vid Östra kyrkogården i Jönköping efter min mormors bortgång.
Utanför kapellet, där gästerna samlades i små grupper, såg han mig när jag anlände. Med ett leende och en blinkning utbrast han – inför alla, med sin karaktäristiska kvickhet:“Nämen, nämen, här kommer han – morfar Carl-Eriks favorit!”

Ett enkelt ögonblick, men ett som fastnat.
För det sa så mycket mer än orden i sig.
Det bar på en historia, på en samhörighet, på ett liv av minnen.
Och det var just sådana stunder som band oss samman, trots alla olikheter och vägar vi valt att gå.

Vila i frid Peter och tack för alla samtal!












Foto: Bladh by Bladh