Den blå pojken sveper med blicken,
blicken från fönstret –
där vågorna rullar som oskrivna sanningar
mot en horisont som inte lovar något.
Havet, en spegel för tankar
som aldrig når botten,
och varje våg är en skugga
av något bortom,
något som aldrig kan vidröras.

Vad finns bakom allt detta vatten?
Vad gömmer sig under ytan
där sanningar flyter som vrakved?
Det vi ser är bara fenomen,
bara fragment av en värld
som aldrig släpper sin kärna.

Den svarta hunden vandrar längs stranden,
nosar på saltstänkta skärvor,
dricker ur skuggorna mellan vågorna.
Ögonen mörka, som om de sett
ett ljus bortom allt ljus,
men funnit en tomhet
som inget kan fylla.

Den blå pojken lutar sig mot glaset,
ser hur världen bryts i skärvor –
varje våg en förvrängning,
varje horisont en gräns
mellan att veta och att tro.

Allt är en kamp mellan former och kärnor,
mellan det som framträder
och det som gömmer sig.
Havet rullar, trött och utan vila,
och vågorna ritar linjer i sanden
som om de sökte en väg tillbaka
till något förlorat,
något aldrig funnet.

Vad är frihet om allt är lagar?
Vad är vilja om vägarna redan är stakade?
Den blå pojken lyfter handen,
fingrarna mot glaset,
men fönstret är bara en spegel
och inget kan bryta igenom.

Den svarta hunden gräver i sanden,
finner bara tomma skal
och skärvor av skepp
fjättrade av rostiga ankare.
Vinden viskar om orsak och verkan,
men lämnar inget svar,
bara en evig rörelse
av vatten och tystnad.

Så löser allt upp sig
i vågornas kalla ljus,
där den blå pojken sveper med blicken,
blicken från fönstret –
och havet andas långsamt,
dolt bakom sin egen spegel,
ett mörkt maskineri som aldrig stannar.