Rummet brinner långsamt,
tapeterna krullar sig som döda löv,
elden slickar väggarna i tysta vågor,
och värmen är en hand som inte släpper.

Den blå pojken står mitt i lågorna,
ögonen speglar flammornas dans,
men ansiktet är stilla,
en spegel som inte reflekterar.

På golvet ligger skärvor av tavlor,
rutor av spräckt glas som blänker
som stelnade tårar.
Varje motiv bränns bort,
varje minne löses upp i rök.

Vid fönstret, halvt begravd i aska,
står den nakna kvinnan med vingar.
Fjädrarna svartnar i kanterna,
och hennes blick är en dörr utan gångjärn,
en väg som inte leder någonstans.

Flammorna andas i rummet,
och luften är tjock av salt och sot.
Katten, med lysande ögon,
stirrar från hörnet –
stilla, som om den visste
att ingen dörr skulle öppnas.

Den blå pojken lyfter en skärva från golvet,
en spegelbit så liten att bara ett öga ryms,
och i den ser han lågorna virvla
som tankar utan mål.
Skärvan skär in i huden,
en linje av rött genom allt det blå,
men ingen smärta tränger igenom,
ingen blodsdropp faller.

Den svarta hunden hukar i dörröppningen,
ögonen blanka och tysta.
Den nosar på en bortbränd bokrygg,
en titel som inte längre finns.
Mellan röken och elden,
mellan det som brinner och det som redan är aska,
stirrar den ut över rummet som en domare
utan ord, utan väg.

I ett hörn, där tapeten lossnar i flagor,
viskar vinden genom sprickorna,
och röken smakar av något förlorat –
en doft av salt, av hav som aldrig når land.

Den blå pojken lutar sig mot en bränd vägg,
ögonen stängda som för att hålla kvar något,
men varje minne löses upp i värmen.
Det är inte smärtan som svider,
det är tomheten mellan lågorna,
den tysta bristen på svar.

Och när elden slocknar långsamt,
när rummet fylls av aska och kolsvart tystnad,
står han kvar –
blå mot allt det grå,
med skärvan i handen och blicken tom.

Så löses allt upp i röken,
en värld utan brandkår, utan vatten,
och den svarta hunden vänder om,
försvinner i dimman mellan dörrarna,
lämnar rummet kallt och tyst,
som en brunn där inget vatten längre rör sig.