Jag öppnar kylskåpet som en upptäcktsresande
inte i jakt på guld
utan på en sista middag innan lönen landar
som en befriare i mitt konto.

Längst in, en burk sylt
som jag inte minns att jag köpt.
En halvtom tub senap stirrar tillbaka
likt en cynisk finansanalytiker.

Brödet har börjat se ut
som en ekonomisk kurva—
lite upp, lite ner
och en svag antydan till mögel i kanterna.

Jag tänker på inflationen
som en osynlig kypare
som höjer notan varje gång jag blinkar.
Mjölkpriset klättrar som en ivrig bergsbestigare
och smöret, en gång en trogen vän
har blivit en aristokrat jag knappt har råd att hälsa på.

Men vi människor är uppfinningsrika.
En skiva potatis kan bli en biff om man kisar
linsgrytan kan räcka en dag till
med rätt inställning och lite extra vatten.
Och om vi bara kunde vänja oss vid tanken
på att kaffe inte måste ha mjölk
skulle världen bli en plats av större acceptans.

Till slut packar jag min matkasse
som om jag förberedde mig för en rymdexpedition:
en burk bönor, ett paket nudlar
en oklart daterad ostbit som fortfarande kämpar
för sitt existensberättigande.

Jag ler för mig själv
tänker att det inte är så farligt.
För i slutändan är en måltid mer än summan av sina delar
mer än siffrorna på kvittot
mer än de skiftande prisernas diktatur.

Det är ett bevis på att vi fortfarande kan skapa
trots allt
en smula magi av det vi har kvar.