Den diaboliska närvaron i världen. Den neurotiska euforin i köpcentren. Att vara ständigt stalkad, observerad och bedömd.
En vind av ljus går igenom historien så att
man kan se sanningen. I sommar är det EM
i fotboll för damer. Det glada och högtidliga i det. Kvicksilverhalten i Östersjön är hög. Mina älskade kattfröknar Winston och Jussie ligger i sofforna och sover liksom helt utslagna. Det blåser friskt ute. Det gudomliga i tillvaron som blommar ut i folks ansikten när de sitter och myser framför Bingolotto. Att vara ständigt stalkad, observerad och bedömd. Alla ens synder och tillkortakommanden som spelas upp i en kavalkad i skallen. Usch vilken dålig människa man har varit och är. Fy skäms! Kärleken och sanningen på IKEA den enda tillflyktsorten när man har den starka känslan av att inte riktigt existera. IKEA som en sorts psykiatrisk avdelning för oss neurotiskt euforiska och hänförda. Jag heter Malte och det är tisdagen den 4 mars 2025 klockan strax före 14. Kriget som dundrar på i Ukraina. Donald Trump med sin galenskap. Jag dricker ett alldeles utmärkt delikat kaffe. Löfbergs. Människor ringer inte till mig för jag är så frisk och uppriktig. Kärleken måste vara uppriktig. Jag ska röka en cigarett och cykla söderut och äta en härlig kebabpizza med kebabsås och bearnaisesås. Sorgen och glädjen de vandra tillsammans. Det ångestdämpande och njutningen att vara förljugen ond människa. Den fascistiska och diaboliska Trumpadministrationen kommer i framtiden att sugas ned i ett slukhål dömda att gå under. Jag går på JULA och Biltema bara för att komma in i ett härligt socialt sammanhang.
Det blåser ute. Vart blåser vinden? Fridolina Rolfös vänsterkanon. Hasse och Tage. Jesus när han blev förrådd. Jag tittar in på Bauhaus också för att insupa den kreativa och kärleksfulla atmosfären hos människor som vet vad de vill och hur praktiska problem ska lösas. En underbar kvinna ligger inte avklädd med en sugande magisk blick i min säng. En fantastisk kvinna ger mig inte uppmuntran och rikligt med beröm och uppskattning. Lägenheten är död. Jag känner mig nästan död. Men jag vet ju att Gud aldrig överger mig. Människor måste öppna upp och ta hand om varandra. Annars så får vi ett dystert skitsamhälle omöjligt att vistas i. Vad härligt det är att gå på Apoteket och på ICA. Då känner man sig älskad och sedd. Jag åkte Vasaloppet men simulerade en mycket allvarlig skada i Mångsbodarna efter 24 kilometer för att få åtnjuta en underbar kärlek och omvårdnad.
Mammas och pappas hårda bestraffningar under min fruktansvärd uppväxt trots att jagbvar helt oskyldig. Jag går på sjukersättning och har inga vänner. Sverige mår inte bra just nu. Jag bor 3 kilometer från Campus Risbergska och jag kräks på nätterna. Jag var psykotisk i ett år under min ungdom. Jag ska se på TV ikväll. Även det ett knep för att komma in i ett socialt sammanhang. Lisbeth Åkerman på Rapport med sin generösa värme och medkänsla. Man måste försöka att göra det bästa av sin jävla situation. Att vara ständigt stalkad, observerad och bedömd när man är på stan. Jag har ADHD, autism och Aspergers. Jag är så rädd för kvinnor. Jesus när han korsfästes. Petrus förnekelse. Jag går på Hennes och Mauritz och försöker smälta in i känslan av att vara en köphungrig och normal medborgare som tar välfärden som någonting självklart som vi har förtjänat helt enkelt. Katterna älskar mig i alla fall. Det är vår. Det är livet som pågår men det är aldrig någon som ringer på min mobiltelefon. Bygger en mysig inomhuskoja och fantiserar att Sven-Göran Svennis Eriksson kommer och ser på mig med all sin godhet och coachar mig till att få fina vänner. I zombiesamhället får man inte vara annorlunda, avvikande och konstig, för då kan det bli tvångsvård på psykiatrisk klinik. Det var en granne som hejade på mig förut. Det är stort. 2 miljoner svenskar lider av ensamhet.
Jag som har så himla mycket kärlek och medkänsla. På Elgiganten går jag omkring och njuter. Här är personalen extra öppen och snäll. Mamma och pappa är döda men jag gick inte på deras begravningar vilket renderade i hat- och hotsamtal från mina sjuka syskon. Jag går i skogen och känner mig som hemma. Träden och stenarna säger ingenting och det är skönt.