Ifall du hade sett deras ansikten,
dessa gamla kvinnor grå som svampar
hängande i denna dystra livsmiljö
och unga sura tjejer
med en mask som gnager på dem.
Jag undrar ofta varför droganvändarna
har så himlablå ögon.
Och kortbedragarna,
hur sammetslena de är i rösten
som sylt och grädde.
I hemlighet avundas jag
deras blommande kroppar
och deras talanger i att lura män.
Att vara särskilt human
är väl dagens melodi.
Jag är ingen domare över dem
men hör hur det har gått;
hör musiklivet hos dem
och hur det utvecklar sig
till en allt gällare ton.
Tvivla på min stackare,
min milda, min övertränade,
min dolda syn, mitt inre öra,
som ser och hör hurdant det är.
Jag har blivit otillräckligt hemgift,
mina lemmar är bleka som vintern
solhungrigt är mitt blod,
men fritt från alkohol.
Jag är laglydig,
det är jag helt och hållet
samt motståndskraftig —
finns det något berömvärt i det?