De låg i en skål på bordet,
apelsiner blå som midnatt,
deras skal slätt och bedrägligt,
som om ingen kniv någonsin skurit,
som om ingen tunga någonsin smakat.

Att se dem var att tvivla,
att undra om färgen var en lögn
eller om ljuset brutit sig själv
genom sprickor i väggarna.
Varje frukt en möjlig sanning,
eller bara en återspegling
av tankens egna kluvna ansikte.

Fönstret andades långsamt,
en dimma på glaset som en hand
struken över blinda ögon.
Ute låg havet tungt, grått,
och vågorna vred sig som minnen
utan början och utan slut.

Kanske fanns det ingen skål,
kanske inga frukter.
Kanske var allt ett hjärnans krusade vatten,
ett mönster målat på insidan av ett lock.
Vad är en färg om ingen ser den,
vad är en smak om ingen tunga blottas?

Kvinnan med vingar stod i dörren,
fjädrarna tovade av fukt och tvivel.
Hennes blick var en kniv utan blad,
ögonen två öppningar
där inget ljus föll in.
Hon såg på apelsinerna som om de dolde
en karta till något förlorat,
men händerna rörde sig inte,
bara fingrarnas nervösa darr.

Den svarta hunden låg på golvet,
ögonen stängda som om den visste
att inget utanför var verkligt,
att varje steg var en cirkel
och varje cirkel en återvändsgränd.

Om smaken finns i apelsinen
eller i tungan, om blått är blått
eller bara en dröm i ett mörkt rum –
det låg en skugga över varje tanke,
en tvekan bakom varje ord.

Kvinnan steg fram, långsamt,
och tog en apelsin i handen.
Skalet gav efter, en viskning
som en förlorad bekännelse.
Men under det blå – inget.
Ingen fruktkött, ingen sötma.
Bara tomhet, bara luft
som en lögn i form av en frukt.

Den blå pojken stod vid fönstret,
blicken svepte över havet,
men vågorna svarade inte,
bara rullade vidare som en tankegång
som inte når land.
Han slöt ögonen, som om mörkret
kunde ge ett klarare svar,
men såg bara fler skuggor,
bara fler skärvor av blått.

Vad är en sanning utan en smak,
vad är ett ljus utan ögon att träffa?
Kvinnan med vingar lät apelsinen falla,
den rullade över golvet som en tanke
utan fast grund, utan mål.
Den svarta hunden höjde huvudet,
nosade kort som om för att avgöra
om tomheten hade en lukt.

Och kanske är det så:
att färgerna bara är drömmar,
att smaken bara är en spegling
av hjärnans ensamhet,
att varje apelsin, blå eller gul,
bara är en bild i en sprucken spegel.

Så låg de där i skålen,
blanka och kalla,
och världen utanför fortsatte
som om inget hänt –
eller som om allt just fallit isär
och börjat om.