Rudolf ryckte till när ångvisslan ljöd från det mäktiga ångloket.
Han passerade just det stora svarta frustande lokomotivet på sin
väg i myllret av människor mot den andraklassvagn där en reser-
verad plats väntade på honom. Skönt med andraklass, tänkte han,
där man kan slå sig till ro och till och med kanske kunna njuta av
resan. Skönt att slippa träsmak i baken från tredje klassens sitt-
bänkar. Skönt att slippa trängsel och högljudda och ibland inte
alltför nyktra gubbar som då och då avyttrade det snus, som haft
sin boning under läppen, i koppar som var uppsatta lite här och
var på väggarna.
Nu stod han framför ”sin” vagn och väntade på att de männi-
skor som var framme eller skulle byta tåg klev ner på perrongen.
Ångloket frustade med jämna mellanrum precis som det andades
eller pustade ut efter en ansträngande tur. Han slängde en blick på
det sotiga stationsuret.
Det var sen eftermiddag och Rudolf kände sig trött. Med en
jäspning såg han sig omkring. Där var folk av det så kallade finare
slaget, gubbar med hatt och spatserkäpp. Även damer med dräkt
och hattnål, eleganta skor med skaft som var snörade en bit uppåt
vaden. Ganska snyggt tyckte Rudolf. Hans ögon följde skaftet av
läder upp emot vaden, men kjolen hindrade hans ögonfröjd allde-
les för tidigt och Rudolf vågade inte ägna fägringen någon längre
tid. Säkert hade heller inte dessa förstaklassdamer något till övers
för en yngling som fram tills nu haft sin utkomst på sågen. Nu
skulle det dock enligt Rudolfs planer bli andra tider då han var på
väg till Stockholm för att börja ett nytt jobb vid en textilfabrik i
stadsdelen Midsommarkransen.
De eleganta damerna och herrarna promenerade med säkra steg
mot förstaklassvagnen som var kopplad alldeles bakom loket. Till förstaklassvagnen hade man kopplat restaurangvagnen, vilken i sin
tur var uppdelad i första och andra klass.

Rudolf och övriga nya passagerare väntade på perrongen medan
hans vagn tömdes på folk som hade nått slutstationen eller skulle
vidare på annat sätt. Nu var det hans tur att anträda den trappa,
med fotsteg av trä, som med några få kliv ledde upp till entrén
som var omgärdad av ett järnstaket och en järngrind. Grinden var
öppen så det var bara att fortsätta fram till dörren som var placerad
i änden på vagnen. Väl inkommen hittade han sin plats ungefär
i vagnens mitt. Nu var frågan var han skulle placera sin koffert. I
den förvarade han vad han tyckte krävdes för att börja ett nytt liv i
huvudstaden. Det var mest kläder till helg och vardag samt attiral-
jer för att raka sig. Därtill en liten flaska aqua vera rakvatten för
att som han tänkte kunna locka till sig en och annan piga, eller
skulle de kanske tituleras hembiträde i den stora staden. Kofferten
var varken stor eller tung så han kunde med lätthet placera den på
hyllan ovanför sittplatsen.
Innan Rudolf tog plats gick han tillbaka mot utgången där han
hade lagt märke till en glaskaraff vatten som hängde på väggen.
Hade man gjort sig omaket att förse passagerarna med vatten skul-
le det avsmakas tänkte han. Väl framme tog han ett av de två något
dammiga glasen som hängde intill karaffen. Slog upp lite av inne-
hållet. Ganska unket i smaken men Rudolf svalde och kände sig
väl till mods. Med stärkt självförtroende vandrade han tillbaka och
sjönk ner på det något hårda men klädda sätet. Han kände hur
hans lemmar slappnade av, kastade en blick ut genom tågfönstret
och såg den uniformsklädda stinsen komma ut med sin stinsspade
samtidigt som loket frustade till för att liksom samla krafter för
avresa.
Stinsen ställde sig myndigt på perrongen ungefär mitt i tågse-
tet. Lokföraren hängde med överkroppen ut genom sitt lokfönster
och mottog signalen för avresa som bestod i att den statsavlönade
stinsen med sin spade viftade tre gånger med den runda symbolen
uppåt. Stinsen vände på klacken och marscherade tillbaka mot sta-
tionshuset som samtidgt tjänade som boning åt honom och hans
familj. Tåget satte sig i rörelse och rök från det arbetande loket
slingrade sig förbi kupéförnstret och det sipprade in en lukt av kol.
Rudolf kikade ut och det sista han såg av stinsens hus genom
den slingrande gråsvarta röken var 10 m.ö.h vilket Rudolf på en
geografitimme i skolan fått lära sig betyda tio meter över havet.
Vad det nu skulle vara bra för. Kunde det vara så att man skulle
vara uppmärksam på detta för att stationshuset kunde sjunka ner i
havet en vacker dag. Var man då tvungen att kalla på hantverkare
för att ändra siffran tio efter hand som huset sjönk. Rudolf funde-
rade på detta en lång stund.
Hans tankar avbröts då en karl mitt emot honom spottade snus
i en pappersmugg som stod på det lilla bordet under fönstret. Pap-
persmugg i stället för spottkopp som saknades i 2:a klass. Det
gick naturligtvis inte att sluta snusa bara för att man kostade på sig
att åka andra klass och att det saknades spottkopp tänkte Rudolf.
Tur att man aldrig börjat fastän lockelsen varit stor på sågen där
man ansåg att en redig karl krävde en pris snus.

Tågets vaggande gång var rogivande. Lukten av rök från loket för-
de Rudolfs tankar till själva processen som gjorde att det uppstod
rök. Energin från upphettad ånga som gjorde att lokhjulen drevs
runt av stålarmar kopplade till hjulens nav. Armarna som i sin tur
fick sin kraft från kolvar som sattes i rörelse av upphettad vatten-
ånga.
Rudolf jäspar och ögonen sluter sig.
Omvärldens ljus ger nästan inte längre några synintryck till
hjärnan. Där dyker upp en uniformsklädd man med blanka knap-
par som i handen håller något som liknar en konduktörstång att
klippa biljetter med. Det är således konduktören. Den person
som har högsta befälet under resan. Han börjar kontrollera och
klippa biljetter åt de passagarare som sitter i raden på andra sidan
mittgången. Varje gång han klipper en biljett slår en eldslåga ut
från tångens spets. På huvudet har han samma skärmmössa som
stinsen haft. Mitt i mössans framsida sitter ett SJ-märke i guld. Det
finns dock en skillnad. Denna stinsen har skärmmössa med två hål
på vardera sida i mössans topp. Ur hålen sticker det ut bockhorn.
- Kan det vara fan själv som tagit anställning vid statens järnvä-
gar tänker Rudolf.
Knappt har han tänkt tanken förrän denna djävulens stins i
statens tjänst kommenderar honom framåt i vagnen i rikting
mot loket. Det är bara att lyda. Vid minsta tvekan från Rudolfs
sida kommer det en eldsflamma från konduktörens tång svepande
otäckt nära Rudolfs bakdel.
Snart står de inne i loket framför den glödande eldstaden, lokets
hjärta från vilket allt får sin kraft och som gör att mänsklighe-
ten forslas framåt genom livet. Vid lokets fönster. Ett på vardera
loksidan, hänger lokförarna ut med överkroppen. Skuldrorna
är förlängda med svarta sotiga vingar som fladdrar lite i vind-
draget. På fötterna har de något bekant. Svarta kvinnoskor med
tunna läderskaft som är snörade upp mot halva vaden.
- Jag har kommit till helvetet tänker Rudolf och passagerarna
forslas vidare av djävulens änglar med fan själv som konduktör.
Resans mål vet vi inget om.
En av lokföraränglarna drar i en spak och loket börjar bromsa.
Det gnisslar och skriker från de stora järnhjulen och vingarna på
lokförarna viftar några gånger som om de skulle vilja lyfta.
Rudolf önskade i denna stund att han var utrustad med vingar
så att han flaxande kunde försvinna ut i friheten genom ett
av fönstren. Nu har tåget stannat. Stinsen med bockhornen håller
upp lokets dörr. Rudolf tar ett steg mot dörren men det är inte
åt honom den öppnats. Under inbromsningen hade eldaren, den
man som i tysthet skyfflat in kol i den glödande pannan bytt ut
sina arbetskläder mot en uppsättning plagg som Rudolf tydligt
känner igen. Är det inte hans egen helgstass som han packat ner
i reskofferten. Kavajen med den lilla senapsfläcken på kavajslaget,
hans finbyxor och de nyputsade svarta skorna. Sotig och svettig i
ansiktet ser eldaren på Rudolf. Han flinar lite samtidigt som han
önskar Rudolf lycka till på färden innan han slinker ut i friheten.
Stinsen med bockhornen pekar nu på den före detta eldarens
kläder och nickar åt Rudolf. Rudolf tvekar och genast slår lå-
gorna ut från biljettången. Innan han hinner reagera har elden
svett baken på Rudolf. Det sved till ordentligt och doften av stekt
fläsk blandat med dofterna av kol och rök känns tydligt. Fylld av
skräck börjar Rudolf klä av sig. Därefter börjar han ta på sig
de plagg som hänger på kroken och som är avsedda för den som
ska sköta eldningen. Skjortan först. Den dryper av svett. Trots
värmen från pannan fryser han. När han står omklädd från topp
till tå räcker någon honom en skyffel. Märkt av sveda i baken är
det nu bara till att sätta igång. Han börjar skyffla. Kör spaden i
kolhögen och slungar in kolet i den falnande eldstaden.
Ångvisslan ljuder och tåget sätts i rörelse. Rudolf arbetar med
att hålla ångan uppe. Efter en stund rinnner svett ner i ögonen och
han känner hur det strilar ner längs ryggen. Den nya eldaren har
inget begrepp om tiden men börjar känna sig väldigt torr i hal-
sen. Rudolf tänker på SJ:s vattenkaraff och längtar efter att fukta
läppar och strupe. Han rätar på ryggen. Fan syns inte till någon-
stans därför bestämmer sig Rudolf för att smyga iväg mot vattenkäl-
lan, glaskaraffen med det unkna vattnet som han så hett traktar
efter. Ingen lägger märke till hans tysta flykt. Strax är han framme vid
karaffen. Den är tom.
Med värk i ryggen och brännande hals letar han upp sin reser-
verade sittplats för att ta igen sig. Evig tjänstgöring framför ång-
pannan. Det fick gå hur det ville men han orkar inte mer. Han
sjunker ner i sätet. Mannen mitt emot har fallit i sömn. På bordet
står en pappersmugg med flytande innehåll. Utan att tänka mer
på saken greppar Rudolf muggen och låter innehållet glida ner ge-
nom halsen. Rudolf rycker till. I samma ögonblick blir han klar
över vad muggen innehåller. Det måste vara saliv blandat med snus.
Fy fasen skriker Rudolf och i samma ögonblick vaknar han.
Framför honom stod inte fan själv som konduktör utan den
riktiga konduktören som hade papper på att han var anställd som
ordinarie statstjänsteman och inte kunde avskedas förrän uppnådd
pensionsålder. Kunduktören undrade försiktigt hur det var fatt
och ville gärna se hans biljett om det gick för sig. Rudolfs skrik
hade även väckt mannen mitt emot som misstänksamt tittade på
honom. Rudolf kunde konstatera att pappersmuggen med inne-
håll fortfarande stod kvar på bordet. Det hade alltså bara varit en
dröm alltihop. Det enda som återstod av drömmen var en brän-
nande törst.
Rudolf överräckte biljetten gjord av något kartongliknande ma-
terial. Den blev märkt av kunduktörstången varpå statens tjänare
vände ryggen till och försvann. Rudolf kunde lättad konstatera att
inga bockhorn rymdes under skärmmössan.

Nu hade Rudolf endast en sak i huvudet och det var vattenkaraf-
fen. Han skyndade ut i gången och där hängde den med minst
halva innehållet kvar. Rudolf såg sig om varpå han satte karraffens
hals till munnen och tömde hela innehållet i strupen. Det sista
som lämnade behållaren var lite damm och några smulor som för-
modligen var gruskorn. Rudolf brydde sig inte om vad det var som
rann ner utan prisade SJ att man hade varit så förutseende att man
till och med kunde erbjuda törstiga resenärer vatten.
Med släckt törst hörde han någon ropa:
- Nästa Stockholm central.
Han log lite för sig själv och han var helt säker på att rösten inte
kommit från konduktören med bockhornen.

/Stefan Elm