Dikten vill inte sitta still
den skruvar på sig i marginalerna
tappar en rad på väg nerför sidan
stökar till metaforerna så de lutar lite snett.

Den börjar lugnt
som om den visste vart den var på väg
men snart tvekar den
byter riktning mitt i en mening
tappar ett adjektiv på golvet.

Den försöker sitta rak i ryggen
vara poetisk på ett behärskat sätt
men orden sprätter iväg som mynt
som någon tappat i en trappa.

Till slut ger den upp
lutar sig tillbaka och ser på dig
som om det var du
som borde hitta dess slutrad.