månljuset lyser in genom fönstret och får
din kropp att levitera
du är naken
och omgiven av violetta meskalinfjärilar
jag ger dig en svart ask  
och du sträcker ut din hand
det fanns skörhet och månljus
i hur natten omsvepte våra liv
du öppnar asken och Emily Dickinsons öga
svävar uppåt i luften 
det radierar ett mjuk och spöklikt ljus
över våra skuggor i afton

jag tror att du var naken
och att jag var naken
Emily Dickinsons öga hovrade i rummet
som en liten måne, gengångaraktig tystnad
lyser i hennes pupill
jag tror att det var vackert för en stund
hur rummet slog om
till en poetisk hemvist
utan början eller slut

du låg naken på sängen
med violetta meskalinfjärilar
över ditt bröst
ditt ansikte var en gjutform av tid
din kropp var en avbild av nuet
och Emily Dickinsons öga
illuminerade rummet
med ett mjukt, spöklikt ljus
som talade natten till tystnad

och för en stund så fanns vi just där
och då
och tiden brann, som vildeld
över stadens gränslösa intighet