Man knäpper 

på basen

och tänker 

"att fasen, 

så iskallt 

man duckar

för glödheta

puckar".

Tänk allting

man f*ckar

och trots det

så har man

fått frispel

av turen:

Det får man

förstå -

det har hänt

då och då.

Man har väl

en aning 

(behövs ing-

en spaning)

man kommer 

behöva,

behöva

bedöva,

ett hjärta

som flammat.

 Som vrålat,

förbannat. 

Är lappat

och lagat.

Har skrattat 

och klagat

och suktat,

och fruktat

det där som

förför,

som alltid 

förgör.

Som jämt bru- 

kar slita

och hugga 

och bita.

Sen tappar

man taget

(man kände 

väl draget).

Man ville

ju bort

Man stod sig

rätt kort.

Men tog sig

i kragen,

man kämpar 

med dagen

Man insåg

till slut -

allt blir som

förut.

Liksom för

de flesta.

Och dygnet

går, sömlöst,

över i

nästa.