Man knäpper 

på basen

och tänker 

"att fasen, 

så iskallt 

man duckar

för glödheta

puckar".

Tänk allting

man f*ckar

och trots det

så har man

fått frispel

av turen:

Det får man

förstå -

det har hänt

då och då.

Man har väl

en aning 

(behövs ing-

en spaning)

man kommer 

behöva,

behöva

bedöva,

ett hjärta

som flammat.

 Som vrålat,

förbannat. 

Är lappat

och lagat.

Har skrattat 

och klagat

och fruktat

och suktat.

Sådär som

man gör

när något 

förför

men också 

förgör.

Man kände 

ju draget.

Man tappa-

de taget.

Man ville

nog bort.

Man stod sig

rätt kort.

Men tog sig

i kragen

och kämpar 

med dagen.

Man insåg

till slut -

allt blir som

förut.

Liksom för

de flesta.

Och dygnet

går, sömlöst,

över i

nästa.