Hon sitter blind och döv
i en fåtölj
vid livets ändhållplats

hon vilar där
tyst
i ett mörker
en grå liten skugga av sig själv
ensam för det mesta
med sina tankar och minnen
kring livet som flytt

kanske har hon snart
stämt träff
med befriaren

jag tittar i ledsamhet på henne där hon sitter
är det mig själv
i en framtid
jag ser.....


vi har haft våra duster genom livet
min mor och jag
ibland
har vi sagt elaka saker till varandra
bråkat
om futtiga ting
kanske missriktad kärlek
som nu i denna stund
mest ekar av tomhet
och bortkastad tid

när livets sista dagar kommer
vill man vila
i försoning
och man vill
istället
att bara kärleken
och dom glada minnena
ska få
ta plats
i sinnet