jag har aldrig kunnat illuminera tiden
den går av sig själv
tiden är ett ängsligt barn vid en avgrund
viker ihop den vita lövskogen till en dröm 
allt är oförklarligt så länge
det har en orsak

 -----------

jag stod på gatan, det regnade
du var en dikt som växte i mig
blev till ett vidöppet hav i mitt inre
bara i tanken blir speglarna
omöjliga att föreställa sig

 -----------

morgonen är diffus som dimma
det tar några minuter
för kroppen att klä sig i sin människa
att lyfta sig ur drömskogen
att häva sig neråt,   där stegen
tynger mot gatan
att finnas ibland, att bli varse sin egen verklighet
det att vara viktlös även om alla tror att man
har gravitation



 -----------

jag tänker mig en svala
hur dina ögon öppnade dagen
jag läser dagen genom dina ögon
och när det regnar, så är regnet en människa
en fast kropp
skymningsljuset är målat i de nyanser
som fanns innan tiden beslöjade våra ansikten
med lögner, gjorde oss varsamma för såren
som om vi alltid varit redo för den tid
som aldrig väntade oss

   -----------

katatonin i att leva
jag står på gatan, och känner ingenting
jo jag känner något, ett andetag, dikten
som vecklar ut sig i mitt inre, till en
enslig björk vid en älv
jag stänger in mig i den björken, och världen
fortgår där ute, tills jag är redo på nytt
att bli tung och bedrövlig, med ögon grumliga av
dimma, med händerna fulla av gårdagens regn
vinden med spår av hennes oförklarliga lockar

 -----------



när jag syr ihop mina ögon
stiger bruset inom mig
och dikten växer till namnlöshet
växer till en björk, och i den björken finns våra liv
i en annan tid, i ett annat namn, ristat i luften
vågrörelser som bär oss bort i tiden
och ingen är längre där när jag vaknar