Kritik på rimmad vers är from och varlig.
Lyrikens blåa blomma lyser blek.
Oppositionen blir melodisk, vek
och upplevs mera snäll och mindre farlig.

Kritik på rim blir enbart virtuos.
Att visa samhällslögnens vilda lågor
med versens välavvägda, milda vågor
är som att hälla vatten på en gås.

Liksom på artonhundranittitalet
är rimmad vers ett nytt slags romantik.
År tjuguhundratjugufem tycks dess kritik

mot krig och kriser och allt annat galet
borttona som en vemodig musik
och drunkna i det postmoderna skvalet.