Pappa visade först symptom.
Oturligt återkom i sammanhanget
mammas hårda mage och några dagars
lasarettsvistelse var ett faktum.
Kommer så väl ihåg mammas
uppmaning att se efter pojken.

Den omtalade pojken var jag.
Efter att tidigare drabbats av röda hund
och mässling, befarades att även jag
liksom pappa, skulle däckas av
nya farsoten Hong-Kong-Influensa.
I en vecka höll jag stånd, men
därefter stormade sjukdomen in.
Mina äldre syskon var tursamt nog
på annat håll och undslapp besvären.

Jag började frysa, snörvlade och hostan
var förfärlig. Dagarna gick an, men
vid läggdags ökade hosteländet och
tankar på vem som skulle handha
matlagning uppstod. Vi måste tillkalla
hjälp ansåg pappa, som ringde upp
mormor Teresia och förklarade läget.
Naturligtvis kunde hon rycka in när
vår situation blivit så prekär.

Mommo kom. Allt tycktes ryckas upp
med rötterna. Hon försåg oss med
härliga soppor och kött som inte var
av denna världen. Så mycket betydde hon
för oss utslagna. Tyvärr visade även hon
symptom efter en 3-4 dagar, men bara
lite hosta. Vid läggdags hörde jag hennes
harklingar från rummet bredvid och
tänkte att vi fått en till med i gänget.

På den femte dagen var mamma tillbaka.
Men snön under dessa vårdagar 1969
fick kusin Tor Göran ta hand om.
Och kommer så väl ihåg mommos klokord
om att inget kan tas för givet. Liv och saker
kan ett tu tre ändras, men genom lite tur
inte helt förändras.