Jag försökte hålla dig som en hemlighet,
något att gömma i mitt bröst,
men du slet dig lös,
fyllde varje spricka,
och nu är jag en ruin där din kärlek ekar.

Jag försöker bygga upp mig själv igen,
men varje sten jag lägger på plats
krossas av vikten av ditt namn.

Du är min första tanke när natten faller,
och den sista när solen reser sig.
Du är i allt –
i luften som bränner mina lungor,
i regnet som sköljer bort mina lögner.

Jag letar efter dig i mörkret,
fast jag vet att jag bara hittar mig själv.
Och jag är alltid ensam.

Din kärlek var aldrig min att äga,
men jag tog den som en tjuv,
förblindad av törsten.
Nu sitter jag här med mina tomma händer,
och ditt spöke bränner mina fingertoppar.
Jag älskar dig fortfarande, mest av allt,
och jag hatar mig själv för det.