Natten är kall, 
vinden kryper genom trasiga jackor, 
genom ben som slutat bära, 
genom själar som ingen längre vill rädda. 

Jag sitter där, på huk i en gränd, 
asfalten kall under mina fingrar, 
skiten under naglarna berättar min historia 
bättre än jag någonsin kan. 
För vem lyssnar på någon 
som inte ens har ett namn längre? 

Jag minns ett hem, 
eller kanske drömde jag det. 
Jag minns en säng, 
någon som sa godnatt, 
någon som sa att jag betydde något. 
Nu finns bara betongen, 
flaskan i min hand, 
och elden i mina lungor,
som kräver mer, mer och mer. 

Jag sväljer kemin, 
låter den släta ut minnena, 
låter den viska att smärtan snart blir suddig. 
Bara en stund, 
bara en sekunds frid. 
Men abstinensen river, 
som om mitt eget blod straffar mig, 
som om jag inte ens är värd att bli bedövad. 

De går förbi mig som om jag är luft. 
Mina ögon är spruckna fönster, 
ingen vill titta in. 
Dom ser mig inte. 
Eller så ser dom mig för mycket. 
Jag vet inte vad som är värst. 

Och natten fortsätter, 
långa timmar av hunger och darrande händer, 
av krossat glas och kalla gator, 
av röster i mitt huvud 
som viskar om slutet. 

Dom säger att jag borde be om hjälp, 
men var? 
Till vem? 
Jag har inga telefonnummer att ringa, 
inga dörrar att knacka på. 
Ingen väntar på mig. 
Ingen saknar mig. 

Tanken slår mig ibland, 
som en sista vänskaplig klapp på axeln. 
Att bara låta allt ta slut. 
Att sjunka ner i natten och aldrig vakna. 
Att bli en skugga som bleknar bort, 
en förlorad viskning i en stad,
som aldrig brydde sig. 

Men jag gör det inte. 
Inte ikväll. 

Jag sitter kvar på huk i gränden, 
andas in kylan och tittar upp på en himmel, 
som aldrig frågar mig,
om vem jag är.