Jag bär natten i mitt bröst,
och den har aldrig lämnat mig.
Den viskar mitt namn som om jag tillhör den,
som om jag alltid har varit en del av mörkret.
Jag skriker, men ingen lyssnar,
ingen vänder sig om,
ingen ser.
Det är som om jag inte finns.
Jag går genom världen som en skugga,
tyst, osynlig, genomskinlig.
Människor passerar mig som om jag är luft,
ett fladdrande eko av något som aldrig riktigt blev.
Jag vill be dem att stanna,
be någon att se mig,
men vad finns det att se?
Vad finns det i mig som är värt att minnas?
Jag var någon en gång,
tror jag.
Jag minns skratt, jag minns ljus,
jag minns att någon sa mitt namn
och att det betydde något.
Nu är jag bara en tom behållare,
ett skal som lärt sig att le
så ingen märker hur jag ruttnar inuti.
Jag försökte hålla fast vid något,
men allt jag älskade försvann.
Människor lovade att stanna,
men deras fotsteg ekar längre bort för varje dag.
De sa att de brydde sig,
att jag inte var ensam,
att jag var viktig—
men lögner smakar alltid sötare än sanningen.
Så jag letar efter tröst i det som dövar,
låter giftet sila genom mina vener,
lugnande, brännande, förgörande.
Bara en stund till, bara en droppe till,
bara en chans att få glömma
att jag fortfarande är här.
Att jag fortfarande är ensam.
Och det gör ont.
Det gör ont att vara osedd,
att vara ingenting.
Att ropa in i mörkret
och aldrig få ett svar.
Att känna kärlek rinna bort,
att förstå att ingen räddar någon
som redan sjunker.
Jag ser mig själv i spegeln
och undrar vem jag var menad att bli.
Men spegeln svarar inte,
den visar bara sprickor,
och jag ser på medan jag går sönder.
Om jag försvann,
skulle någon sakna mig?
Skulle någon känna tyngden av mitt namn,
eller skulle jag rinna bort
som vatten genom fingrarna,
eller som bortglömd viskning i vinden?
Idag vill jag inte dö,
men jag vet inte om jag lever.
Jag andas,
men det känns som att jag kvävs.
Jag existerar,
men det känns som att försvinna.
Och kanske så är det inte så mycket.
Men kanske, så är det även allt.