Jag ligger med ansiktet nedpressat i kudden,
känner tyget dricka mina tårar.
Ingen kommer märka om jag drunknar här,
i ett hav av mina egna tankar.
Mitt hjärta slår mot bröstkorgen
som en fågel som inte vet att fönstret är stängt.

Det är inte livet som gör ont ,
Det är vetskapen om att det fortsätter,
oavsett om jag finns kvar eller inte.
Som om världen glömt att jag andas,
att jag en gång fyllde ett rum
med mer än bara tomhet.

Jag ropar i mitt eget huvud,
inte för att någon ska höra,
utan för att påminna mig själv
att jag fortfarande har en röst.
Men orden fastnar som glas i halsen,
och allting som kommer ut
är tystnad.