Vi stod i samma storm, men du fann vägen ut,
medans jag är kvar här.
I regnet som aldrig slutar falla,
i vinden som skriker ditt namn.
Du var min sista räddning,
men jag var aldrig din.

Det fanns en tid då jag trodde
att kärlek kunde hela mig.
Men din kärlek var en kniv,
och jag var så ivrig att känna dig
att jag lät den skära mig itu.
Nu finns bara bitar kvar,
och varje del av mig viskar ditt namn.

Jag gav dig allt jag hade,
och det var inte tillräckligt.
Nu går jag genom ett liv
som känns lånat, stulet,
för utan dig är jag bara ett skal,
ändå letar jag fortfarande efter dig
i varje ansikte som jag möter,
fast jag vet att du aldrig någonsin,

kommer att se åt mitt håll igen.