- 2018.

Jag är ledsen.
Jag är ledsen att du så desperat försökte hjälpa alla andra,
när det faktiskt var dina händer som blödde.
Jag är ledsen att jag inte gav dig mer tid att läka
för när du försökte läka andra så var du fortfarande trasig.
Jag är ledsen att det fanns dagar då jag tvingade dig att skratta
bara för att ingen skulle bli orolig.
Jag är ledsen att du la ner ditt hjärta och själ på människor,
som bara högg dig i ryggen.
Jag är ledsen för alla kvällar där du grät dig till sömns.

Jag vet att du är rädd nu. Min vän.
För förändring.
För att släppa taget.
För att ta plats.
För att vara en börda.
Men du har hållit dig själv tillbaka länge nog.
Det är dags att sluta be om ursäkt för den du är.
Du är inte alls för mycket. Du är precis helt rätt.

Jag är ledsen för alla tårar som du har hållit inne,
för varje gång du tystade din smärta för att andra inte skulle höra.
För att du trott att du var för svag när du faktiskt var starkare än du förstod.
För alla drömmar du gav upp för att anpassa dig.
För varje gång du blundade när du borde ha sett.
För att du förlorade dig själv på vägen, men inte gav upp.
Jag är ledsen för alla gånger du inte trott på dig själv.

Sist men inte minst, så är jag verkligen ledsen,
för att jag aldrig såg dig för den du är.
För att jag aldrig förstod att du alltid var tillräcklig.
För att jag aldrig älskade dig, för precis den du är.

Förlåt mig.