Fjäderlätta andetag.
Blomman som söker ljus.
Stjärnorna som förlåter.
Någonstans en iver.
En iver att åter leva.
Samlar ihop mina kläder.
Svarta.
Som tårar.
Eller så slänger jag tillbaka dem där.
På golvet.
Mina tårar.
Mina kläder.
Iverns låga sakta slocknar.
Stjärnorna mig inte längre ser.
Blomman vissnar för länge sedan.
Andetagen tunga av sorg.

Inte idag. Men någongång.
Jag lämnar in kläderna på second hand.
Kanske de passar någon annan.
Någon som hänger upp dem ordentligt i garderoben.
Eller prydligt viker ihop dem.
Lägger dem bland en påse med väldoftande torkad lavendel.

Jag såg två kråkor idag och en himla massa skator.
Ett annat liv. En annan verklighet. Ett annat regn.
Nu ska jag sova. Hoppas jag. Godnatt.
Men innan jag somnar kanske jag funderar på vad jag ska ta på mig för
kläder imorgonbitti.
Kanske åker jag till second hand må hända att jag hittar något
originellt och kanske om jag har tur, kanske även de har en
svag doft av lavendel. Vem vet, vem vet.

Svanarna sover redan. De andas mina andetag. De bär mina blommor.
De ser mina stjärnor och njuter av att leva.

Min svarta klädhög. Poesin ebbar ut. Ingenting blir sig åter likt.

Kanske lika bra. Kanske lika bra. Förmodligen.