Jag vet inte om du finner mig än, hoppas och längtar efter dina ord, din närvaro mitt i den här skiten.
Inte för att jag egentligen borde, borde inte vilja ha någon som dig, till trots för att två 25v åringar flörtade med mig, och för en liten stund, liten del i mitt liv fick mig känna mig åtråvärd bortom vad som kunde vara möjligt, så flyktigt men oss känns inte som något flyktigt.
Jag vet att vi är mer än det här. Jag vet att vi är starkare än vad känslorna ger uttryck för. Men kanske det är min förhoppning som hoppas att det flyter in i det du också kände, att vi har något starkare än det vi förmår nu.
Vet att det är en slags kraft, en slags kärlek som vi kunde ha byggt något fint på.
Önskar dig, oss.
Ena gav mig en kyss på kinden, hade önskat att det var du. En som beundrade mig till trots för att jag var mor.
Varför behöver jag det från dig? Är det för att jag egentligen vet svaret, att du inte ser det dem ser i mig?