Hon står i snö, en halvmeter kanske?
Kanske lite mer. Hon säger knappt något
Ögon av kol och armar i gren, hon ler i
småsten och grus, han lägger en halsduk
om henne så hon inte ska frysa och han
sitter vid henne tills mamma ropar
att det är dags för mat

Han pratar med henne, och hon svarar.
Inte med ord eller blickar eller något
men hon svarar. Han berättar om
småsaker, den där bäcken han såg
i skogen igår, katten som smög fram
på vägen. Filmen han ville kolla på
men som hans föräldrar stängde av
när de fattade hur läskig den var,
allt det berättar han, och hon, hon ler,
hon bara ler, och låter honom fortsätta.

Hon är kvar där nästa morgon också
Han gav henne en kram innan han
stack iväg till skolan, och en kram
när han kom tillbaka. Han sa, jag ska
berätta allt för dig sen, jag har så,
så mycket jag måste säga och hon,
hon bara ler, och ler, och väntar och
han kommer snart igen, med sina
historier om världen hans, den som
pågår alldeles där runt henne

En dag är han ledsen, hon såg det
innan han sa något, och hon önskade
att hennes leende kunde ändras
kunde visa något alls när han kom nära
Han sa så mycket, inget hon förstod
det var namn och det var hon och
det var han och det var andra men det
var mycket, för mycket för en pojke i hans
ålder och hon önskade att hon kunde
slå sina grenar om honom, värma honom
en liten stund, men hon var frusen där
fast i sin form och han gick snart ifrån

Natten blev dag och dagen blev natt
Kylan höll henne ihop och hon väntade.
Vad mer kunde hon göra? Hon väntade.
Natten blev morgon och hon såg hans rygg
försvinna bort vid grinden utan att ens
se tillbaka där när solen steg över horisonten.
Världen var så stor men utan honom var den
ingenting och hon log, hon hatade att hon log.

Värmen slog ner mot henne, dag efter dag
och hon såg hans rygg röra sig bortåt varje morgon
Hon skrek till ibland, ropade efter honom
men han hörde inte, hennes röst var ingen hans
öron kunde lyssna efter även om hon försökte.
Vad mer kunde hon göra? Hon försökte.

Nätterna hörde hon honom ibland, han
satt kanske bredvid, kanske en bit bort
kanske uppe på sitt rum men han pratade
stilla och tyst och tyst till henne och när natten
var som djupast, när mörkret var som kallast
så provade hon att svara och hans röst
stannade upp, den sa ingenting men den
stannade upp.

Nästa natt gjorde hon samma sak
och han lyssnade. Hon visste att han
lyssnade för han kom förbi henne sen
på morgonen och hon fick en kram igen
och allt var bra, en sekund, allt var bra
men värmen var ovanför dom nu. Han kom
tillbaka från skolan och han satt vid henne igen
men hon höll knappt ihop, han såg det men
vad skulle han göra? Han sa inget, han kom bara
tillbaka nästa morgon, och nästa, och nästa
tills inget av henne var kvar och han
kom tillbaka även då och satt där
bredvid det ingenting de en gång varit.

Hundratusen år går, eller i alla fall ett par
decennium och det är snö, is, vinter igen
en halsduk läggs över en snöflicka på en
bakgård och en pojke som nu är vuxen
förklarar för sin dotter vem det är hon ska träffa
och ett par svarta ögon i kol öppnas igen
ett par armar i gren håller om någon varm
ett leende i sten och grus lyser till och
när flickan tröttnar av kylan och går iväg
så sätter sig hennes pappa bredvid,
och pratar om allt som han varit med
om sen sist, och snöflickan lyssnar,
hon ler, hon lyssnar och hon ler,
hon önskar hon kunde le ännu mer.