Mina armar
är förkolnade böner,
sotiga mot himlarna;
rökdoften tung i madrigalmörkret

Mina slutord
är döda martallar, förvridna
i vintermorgnarnas skarpa myrmarksmotljus

Mina fötter
är tunga orsaker i vilsegångna skogar,
förtvivlande i skvattram & ormmossa;
timmervägarnas korsade armar
långa förlopps obekymrade ointresse

Jag går med kroppen på huk
genom gradvisa försämringar
i detta evinnerliga dags dato,
rudra vinan vindelvinande genom ödslighetens alap,
blödande i plötsliga självskadesnitt,
smärtan grafiskt ornamenterad
över den dova klockringningen
nere i Norrbottens kärniskatedraler

Mina ögon famlar ute på synnerverna
som bleka bläckfiskar i djuphavsgravar

Mina öron är brusande utväxter
på totemhållningen,
i snäckskräck, träcksnack,
ringande bödelsbebådanden

Ryggraden är uppträdd och igenspikad,
alla kvitton välvikta
i gryningssvedan

Ofriheten döljer sig i dödens lommande lovar,
förgängligheten håller vad den lovar

Vildhustrubesökens vårårliga regelbundenhet
hos 90-årsaspirerande föräldrarna Sigge & Margareta
nere i Ume
brutaliserar tidens uppenbara tveklöshet

En strikt erigerad behovsprövning
ledde till allas vår könsumgängade tillkomst

En låda gnällspik
är en trolig dödsorsak

Sorgens ständiga återbruk
är smärtans brännande efterbrännkammare

Flygfältens krympande kvadrater
under rusande himlastormar
anbefaller G-dräkter & syrgasmasker

Epilogerna tar stryptag, synfälten luckras,
orden stapplar i gurglande våtmarker
så långt ödet ser