Skammen är obeveklig. En tyngd och man sjunker med den. Någonstans finns en tröst. En tröst om att man sjunker genom fundament och lager man byggt upp och nu får se från andra sidan. Skammen är också ett märke, en form av ingjutet kors i själen och pannan. Man ser ut som man mår. Det går att se om man tittar noga och de som växer in i dina ögon gör det för att de försöker få dig att se något annat. Se potentialen i deras väsen. Jag är inte intresserad av att se någons potential. Jag är intresserad av skammen. Den totala, den överväldigande. Ge mig din skam så får jag se vem du är. Men vem skulle vara intresserad? Vem skulle kunna vara så intresserad av en att de skulle få veta hela historien? Är det kanske därför vi skriver? För att på så sätt tvinga in skammen. Göra så att man inte kan missa den? Så att man får hela historien i en enda lång måltid? Femrätters, med fin grappa efteråt för att orka med allt man tagit in. Ja vad ska vi säga om det här, vi skamlösa.