Karlaplan, en minnesbild,
från ung och söt, tonårsvild.
Den tiden då bysten börjat växa och Charlie blev knäckt när hon spillde ut sin häxa.
Thåström, Ebba Grön härjade i min hjärna, vi gillade killar som hade bilar med stjärna.
En chiaomoppe eller vespa också helt okej, sånt man tyckte var cool när man var en yngre tjej.
Blev kär och glad, sen besviken, ledsen ibland, ville brännas med liken.
Skolan var ett måste, inte alls mitt tycke.
Ville hellre va på stan och kolla in nåt smycke.
Fem år senare, Sture, Tures och Grodan blev ens hem,
fullt av stekiga snubbar, samt ett och annat gäddhäng.
Torsdag till söndag var en enda fest,
man såg till att stå på listan och kalla sig för vipgäst.
I denna kultur sågs champagnen flöda, vanlig hederlig öl var något för de döda.
Jobbade och slet som den servitris man var, ändå efter hyran, ingen krona kvar.
Allt var roligt, fanns ingen morgondag, den som tänkte framåt var töntig, vek och svag.
Man trodde nog att allt skulle ordna sig till det bästa,
och så blev det faktiskt också, för de allra flesta.
Idag jobbar jag med trygghet, har blivit lite vuxen. Att få lön varje månad känns som värsta de luxen.
Ändå saknar jag min ungdom som det vore en person, livet var enklare och vi vågade ta ton.
Sånt tänker jag då när jag väntar här på tågen. Och mobilen i handen är den enda drogen.
Vill träffa en person man roas med som vit, en människa med humor, och kärleksfull aptit.
Någon som har kvar sitt barnajag och sinne, att skratta med ibland åt ett och samma minne.
Vuxen eller ej, jag är ju samma tjej.
Lite sliten av livet och något till åren, som sätter sig bland annat på insidan av låren.
Från Karlaplan till Solna, en liten tid på söder, nu vill jag till mitt inre där mitt hjärta glöder.