vi ligger i sängen på kvällen
stjärnhimlen är stum
och mörk som råolja
allt är förflyktigat ikväll
när vi ligger i hettan
och smälter oss själva
till mirakulösa fjärilar
svävar över de svettiga sängkläderna
och språket är inte längre en cirkel
en gräns att bränna vingarna vid

himlen är mörk som morfin
det finns en intensiv saknad
när jag ser in i dina ömtåliga ögon
jag tror att jag lever två liv
ett där du ligger bredvid mig
och ett där du inte är här

efter flera timmar
natten talar dina ögon till ljus
är världen någonsin mer främmande
än när man är ensam?

du ger mig ett kranium
med bitmärken av stjärnor
det är ett vackert kranium
som talar ett omisskännligt
och uråldrigt språk
det är den vita anarkin
i människosjälens stängda kammare

och du är sedan länge försvunnen
i vindarnas harvande över taknockarna
och allt är som det ska