I gatlyktans sken och i kortklänning,

huttrade du i otålig väntan 

på en buss som skulle ta dig till stan.

I den stunden när andra vände sin kind

mot skönkudden för att sova sött

gick du bara, rakt ut i natten.

Alltid efter tolvslaget.

Det som drev dig var en längtan

och ett spårlöst letande, efter någon

som skulle kunna liknas vid dig själv.

Någon att få fästa din rastlösa själ vid

och få drömma dig bort hos,

precis som i sagorna du läste som ung. 

Alltid efter tolvslaget.

På dansgolvets utsatthet under neonljuset

och i spegelbildernas skoningslösa reflektion

skymtade du ibland, ditt rätta skavande jag. 

Och det var i en av de där purpurnätterna

som du insåg ,att prinsen aldrig kommer

och av allt det du sökte fanns ingenting kvar.