Det som faller är redan brutet,
det som står ska ändå vittra.
Sprickorna gömmer sig i stenen,
osynliga tills ljuset smyger in
och avslöjar allt vi trodde var helt.

Vi famlar i en värld av halva sanningar,
ord som skärvor av en sprucken spegel,
ett eko av röster som försvann
innan de hann förvandlas till löften.
Inget som är givet förblir intakt,
ingen grund vilar utan skiftning.

Men stenen vägrar falla,
står orörlig i tidens ström,
reser sig mot havet, mot stormen,
tung och tyst, som om visshet fanns.
Som om den kunde trotsa sprickans hunger.

Vågorna river mot dess kanter,
vinden gräver sina fingrar i ytan.
Men den håller,
för en stund,
för ett ögonblick av envishet.

Tills allt ändå rämnar,
tills havet tar tillbaka sin sten,
tills sprickan slukar det orörliga
och sanden viskar:
Allt som fanns,
ska falla igen.